Göteborgsposten – 20 juni 1867, sida 2

Dessa ord af baronessan återkallade Mähldorf till känsla af sin pligt, så mäktig hos de flesta män af hans stånd. Han helsade vördnadsfullt fru de Saint-Valiez och tog afsked af henne. Genom en ofrivillig rörelse, förrådande den känsla af sympati som uppstått mellan dessa båda hjertan så skapade för hvarandra, räckte Valentine honom handen liksom för att tacka honom för sin uppoffring. — Denna qvinna tyckes vara mycket fattig, sade hon sakta till den unge mannen, tillåt mig att förena mig med er goda handling och tag detta för den sårades första behof. På samma gång smög hon till honom ett guldmynt. — Jag tackar er på hans vägnar, min fru, svarade Miihidorf, som lofvade sig att utbyta mot en annan den napoleondor, som fru de Saint-Valiez gifvit honom, för att gömma den som ett ömt minne af deras första möte. Då de skiljdes vexlade de båda unga menniskorna en blick i hvilken Fråderic, låtande sitt hjerta tala, gjorde sig skadelös för den tystnad han dittills iakttagit. Ensam öfverlemnade sig baronessan de Saint-Valiez helt och hållet åt tankar, som Miihldorfs närvaro och nödvändigheten att gifva akt på sig sjelf ända dittills tvungit henne att aflägsna. På samma gång talade hon emellertid helt sakta med den lilla Isabella. Såsom det ofta händer qvinnor fördjupade i tankar lefde hon i två verldar på en gång; i drömmarnes verld med tanken på Fräder ic, i den verkliga verlden med bokhållarens barn.