Göteborgsposten – 20 juni 1867, sida 2

Fru de Saint-Valicz förstod utan tvifvel, hvad som föregick i hans hjerta, ty hon rodnade också och bytte nästan genast om samtalsämne. Ett ögonblick derefter kom en ung ficka ifrån grannskapet för att söka studenten, som man hade sagt vara hos Tournaire. Hennes far hade fastnat med armen i ett maskineri och krossat den nästan ända upp till axeln. — Vänd tillbaka till er far, sade Fråderic; jag skall hemta mina instrumenter och inom fem minuter skall jag vara hos er. Den unga flickan tackade honom, men hon aktade sig att återvända ensam, fattigt folk iro alltid rädda att man icke håller sitt ord till dem och hon var för angelägen att hafva läkaren med sig för att lemna honom ett ögonblick. Helt bedröfvad öfver att nödgas lemna fru de SaintValiez för att uppfylla hvad han tyckte vara en helig pligt betraktade Frådåric sorgsen den unga qvinnan, under det han undersökte åtskilliga instrumenter i sitt etui. — Hafva studerande rättignet att praktisera? frågade baronessan för att afbryta en tystnad som blef brydsam. — Nej, min fru, svarade Fråderic, men som jag icke låter betala mig och som jag vårdar endast fattiga, som icke hafva råd att tillkalla läkare, så blundar man derför. — Låt icke den stackars flickan vänta för länge, sade fru de Saint-Valiez sakta, visande honom arbeterskan, som gråtande vred händerna.