Göteborgsposten – 20 juni 1867, sida 2

Så snart Annette Åubry återkom bad fru de SaintValien henne hjelpa sig göra upp en liten lista på hvad som felades den stackars familjen. Annette begärde icke bättre. Som vi förut hafva sagt var baronessan ytterligt välgörande; hon gaf mycket, i förhållande till sina personliga resurser, ty oaktadt det slösande lif han förde, visade sig baronen föga frikostig mot sin hustru. Det var endast genom sparsamhet i afseende på sin toilette och sina nöjen, som Valentine lyckades att tillfredsställa sin önskan att trösta de olyckliga. Kärleken intager ett så stort rum i qvinnans hjerta, till och mel de dygdigaste och blandar sig så väl i hennes minsta handlingar, att minnet af Frederie bidrog något att förlänga listan på de föremål, som bestämdes åt den sjuke. För en qvinna med Valentines karakter kunde ingenting vara ljufvare än att sålunda förena sig, genom tanken och en välgörande handling, med den unge mannen, från hvilken allt annars borde skilja henne. Hvem vet om det icke var samma minne, som dref den unga qvinnan att vilja sjelf köpa allt som kunde lindra hennes skyddslingars elände. En ung och frisk ros, som aftynar i skuggan, behöfver blott en solstråle för att återfödas till ett nytt lif. Det var på samma sätt med baronessan. Alla de gudomliga blommor, hvilkas frön Gud nedlagt i qvinnohjertat, tycktes utveckla sig på en gång och berusade plötsligt Valentine med sina ljufva parfymer. (Forts.)