Göteborgsposten – 20 juni 1867, sida 1

Valiez med en ton af förtroende som bevisade den goda tanke hon hade om Fräderic och hans vänskap för de Ruzolles. Fru de Saint-Valiez hade först hatt för afsigt att gå, men, under det hon talade om sin nevö hvars framtid allvarsamt oroade henne, satte hon sig åter utan att fästa uppmärksamhet dervid och började ordna klädningen åt den lilla, som sedan fem minuter sakta drog henne i kjolen blygt hviskande: — Och min klädning, min fru? Hvad Mihldorff beträffar betraktade han den unga qvinnan, har hon ömsom svängde nålen och saxen, och visste icke hvilketdera han skulle mest beundra, den oändliga gracen i hennes rörelser eller hennes beundransvärda godhet. j Sedan flera månader, som den vackra okända från operan upptog alla hans tankar hade han många gånger mött henne i sin drömmar. Alla dessa i hans inbillning framkallade möten, som nästan alltid började med de eldigaste bekännelser, liknade icke mycket verkligheten. Han tyckte emellertid mera om det sålunda. Hans ädla och rena hjerta andades lättare, i den atmosfer af dygd, lugn och enkelhet, som tycktes herrska omkring baronessan. Förtjust öfver att höra, att se henne, berusade han sig i tysthet af sin lycka. Utom den vördnad och beundran, som den unga qvinnan ingaf honom, erfor han för henne en liflig erkänsla för den aktning och det förtroende, som hon bevisade honom, i det hon invigde