Vi äro långt ifrån att, såsom ins. antyler, hylla satsen, det staten bör blanda sig uti aftal mellan enskilda personer i allmänhet; men hvad utvandrare angår, är det staens skyldighet att skaffa dem all möjlig garanti, emedan de derförutan stå gentemot en bedräglig agent alldeles rättslösa. Att prejerier och skamlösa rofferier begås emot utvan lrarne at samvetslösa agenter, är en så allmänt känd sak, att det icke ens bör vara obekant för ins. Tillochmed tidningar, som utkomma i Amerika på svenska språket, ha haft uppbyggliga historier att härom berätta, och sjelfva de svenska tidningarnes rättegångsatdelningar ha ej saknat illustra exempel på det vingleri och skoj, som ofta bedrifves i denna yrkesgren — hvarför allt det finnes både skäl och befogenhet att göra slut på vingleriet härutinnan genom att gifva emigrantbolagen en säkrare och reelare grund, än den hittills lösa. ÅÄfven ins. borde häraf finna skilnaden mellan denna vår önskan att utvandrarnes rätt må tillgodoses och beskyllningen att vi skulle vilja direkte hämma emigrationen. Vi känna vår vanmakt häri, ty emigrationen skall pågå, tills man slutligen öfvertygat sig om, att brödkakan är lika surt förvärfvad i Amerika som i Sverige, och tills vi på reformernas bana hunnit så långt, att att gamla ståndsfördomar och rangskilnader utplånats. Vårt finansiela Åsystem är insändaren en nagel i ögat och derför skall naturligtvis frihandeln äfven ha vållat den stigande utvandringen. Detta system är nu en gång för alla en käpphäst och insändaren rider den efter samma metod, som vi återfunnit i protektionismens organ par excellence. Ins. torde dock medgitva, att det finansiela systemet är i Norge och Nordtyskland ganska väl ordnadt utan både privatbankssedlar och annat, som vi tyvärr få dragas med, och likväl stiger emigrationen äfven der. Nej, det är icke det finansiela systemet, som dritver till utvandringar, utan den förvillade tron, att man, såsom ordspråket säger, i Amerika skär guld med täljknifvar, det alltmera bristande religiösa samlifvet och den på så många områden ännu förherrskande ofrihe en — samt, kanske mest af allt, klasshögfärden, som drifver bonden att se stattorparen öfver axeln, herremannen bonden, den ene embetsmannen den andra i mångskiftande rangordning. Men härom mera en annan gång. Vi hafva med vår uppsats i ämnev i Måndags velat påpeka gagnet af en kontroll öfver utvandringsagenterna, lik den som finnes i Norge, och ins. har på intet sätt rubbat vår öfvertygelse om nödvändigheten häraf.