Göteborgsposten – 18 juni 1867, sida 2

öAiA AH3 stormar krossade hjertat. Det fanns i hennes undergifna, men oroliga och någon gång upproriska själ ett omätligt behof af tillgifvenhet och kärlek. Ju mer hon åldrades och ju mer hennes mans likgiltighet och dåliga uppförande tillbakastötte dessa begär efter ömhet, ju mera koncentrerades dessa begär och så att säga sammanpressade tilltogo de i styrka. Huru många gånger hade hon icke i likhet med många andra qvinnor i ögonblick af förtviflan och ensamhet utropat lystande ögonen mot himlen: — Om jag åtminstone hade ett barn, en liten varelse helt och hållet för mig, som älskade mig öfver allt och hvars försyn jag finge vara! Barn äro starka fysionomister och märka mycket snart det intresse de väcka. Också hade baronessan icke svårt att göra den lilla Isabella meddelsam. Förberedd af sia nevö på Tournairos fullkomligt utblottade tillstånd och på det lötte, som han hade gjort barnet att skicka henne en klädning, hade hon under vägen köpt litet att för tillfället bekläda modren och barnel. Ehuru allt detta var mycket simpelt hoppade barne at glädje och tacksamher, hvilket djupt rörde baronessan Hon var så sysselsatt att med en nål och tråd ändra lifvet, som var för vidt, att hon icke hörde dörren öpp nas. Hon hade stält Isabella på en stol och lagt sig sjel på knä för att arbe a lättare. Då Isabella silunda skymde bort dörren varseble hon icke Frådåric Mihbldorf, som nyss inkommit, förr äl denne tagit några steg i rummet.