Göteborgsposten – 14 juni 1867, sida 1

och kan icke mer gå ur det. Ibland blyg zs jag öfver mig sjelf och jag svär på att göra mig till trappist heldre än att knyta några nya förbindelser; sedan drifves jag af slumpen och exemplet och faller åter i händerna på någon portvaktaredotter, som plockar mig på bästa sätt och som jag behandlar precis som om jag beundrade henne, för hvl1ken jag begår därskaper, som jag kanhända icke skulle göra för en qvinna som det lönade mödan för, och som jag i botten föraktar i högsta grad. — Du, sade Frödarie, du har i natt troligen förlorat alla dina penningar och din skönas gunst. — I din tur, min vän, du har rätt, återtog de Rurolles skrattande. Då han uttalade dessa ord klappade någon sakta på dörren. Stig in, sade Miihldorf. En ung flicka syntes på tröskeln. Det var Annette Aubry. — Herr Miihldorf, sade hon, herr Tournaires anfall har nyss börjat igen. Eftersom ni bad mig att underrätta er — Tack, afbröt Fröederic. Se här, mamsell Annette, hans dekokt är der pu elden, om två minuter skall den vara färdig ... Om ni vill ha godheten och se efter den och bära den till mig sa snart vattnet börjar koka ... — Gerna, herr Frödåric, svarade den unga flickan. — Och du, Jean, vill du vänta mig tio minuter. — Så länge du vill svarade markisen, tagande en cigarr ur sin ficka.