Göteborgsposten – 13 juni 1867, sida 2

Det enda nöjo han tillät sig för att hvila sig efter ett ihärdigt arbete var teatern. Han älskade passioneradt musiken. I samma hus som han bodde en chorist vid operan som gaf honom biljetter i bland. Man vet icke alla de drömmar, som en alton på teatern later uppsta i sådana unga menniskors hjerna som Frederies, hvars alla hjertats och inbillningskiaftens egenskaper, tillbakahallna af ett lif af arbete, utstå ett slags hoppressning, som tycktes fördubbla deras krait. En dag varseblef Frädårie i en loge på iörsta raden ett ungt fruntimmer, hvars skönhet frapperade honom. Det fanns säkerligen i salongen andra a vinnor lika vackra som hon, men ingen hade som hon denna egendomliga skönhet som bestar icke endast i drag n utan som tyckes återspegla sig fran själen i ansigtet. Utan att veta hvarken denna qvinnas natan, rang eller ställning började Fröderic älska henne såso han måste älska, det vill säga med hela den styrka, som var koncentrerad i hans hjerta. Han hade mirkt att hennes spektakeldag var Onsdagen. Också, sa tramt han icke tjenstgjorde ju hospitalet, gick han alla Onsdagar på operan. Mer än en gång skulle han hafva kunnat säga, varierande Ponsards ord: Jag som ej dinerat för att köpa min biljett. Ehuru Mähldorf ingalunda sökte ådraga sig den skönas blickar, ty han gjorde sig ingen illusion om galenskapen af sin kärlek, möttes slutligen deras ögon.