Göteborgsposten – 13 juni 1867, sida 2

— Vill du att jag skall säga dig sanningen? — För fan! — Nå väl, största delen af dina vänner äro förnämt, rikt och sysslolöst folk, du lefver följaktligen i en verld helt olika min. Jag känner mig illa till mods ibland dem, icke för att jag blyg gs öfver min ställning eller min fattigdom, men emedan jag icke känner någon gemensam punkt, emedan jag icke finner något samtalsämne mellan dem och mig. — Säg så gerna genast att mina vänner äro dumma. — Det finns många intelligenta, mycket intelligentare än jag, visserligen, men hvad tusan vill du att en sådan här dissekerknif som jag skall tala med dem om? Tror du jag känner till favorithästarne vid kappridningen eller beryktade camelior. — Du kan tala med dem om musik, teater. — Jag? — Marcenot har sagt mig att du är en operakund. Ah! du rodnar! Hvarför tror du jag skulle rodna? — Det vet jag inte men du rodnade ... Du, du är kär, tillade han skrattande och efter att hafva skarpt fixerat honom. — Hvaraf ser du det? — Det är länge som jag anav det och som jag velat tala med dig derom, icke af nyfikenhot, det svär jag dig, men för att veta om jag kunde vara dig till någon nytta. (Forts.)