Göteborgsposten – 13 juni 1867, sida 2

sända till salongen sitt sista ögonkast, som föll liksom till ett farväl på Frederie Miihldorf. Frederic var icke endast okunnig om denna qvinnas namn, men han hade till och med icke sökt att lära känna det. Oaktadt det utbyte af blickar som försiggick mellan henne och honom, hoppades han icke och ville icke hoppas något af sin kärlek. — Denna qvinna är gift, sade han till sig sjelf; — hon är rik och troligtvis lycklig. Med hvilken rätt skulle jag oroa hennes lif? Antingen skulle hon le åt min kärlek och jag skulle lida grymt, eller skulle hon älska mig och denna olofliga kärlek skulle för henne blifva källan till en mängd oro och bekymmer. För att handla i öfverensstämmelse med alla dessa vackra resonnemanger borde han hafva börjat med att icke återvända till operan hvarje Onsdag, men från theorien till praktiken är det långt. I trots af sitt mogna förstånd och sin redlighet var den stackars Mihldorf ingen engel, utan en man och hvad värre är en förälskad man. Då herr de Ruzolles anlände till Frederic var denne i fullt arbete sedan mer än två timmar. Oaktadt sin dystra min och sitt allvarsamma sinne hade han för tillfället denna munterhet, som ett ögonblicks hvila förlänar folk som äro vana vid att vara sysselsatta. Han mottog vänligt Jean de Ruzolles och svarade muntert sin vän, som förebrådde honom att icke hafva kommit på hans inbjudning. — Oh! Jag vet väl att du alltid har förträffliga skäl för att icke komma, och helsa på mig, sade markisen.