Göteborgsposten – 13 juni 1867, sida 2

Man har ofta skämtat öfver blickens magnetism, men jag vet icke att man hittills funnit ett annat medel att förklara den stumma förbindelse, som man ser uppstå mellan menniskor, som allt tyckes böra åtskilja. Inom loppet af någon tid var den okändas första rörelse då hon inträdde i sin loge att låta en tankspridd blick ila kring salongen, som aldrig underlät att noga undersöka det hörn der Mähldorf vanligtvis hade sin plats. Den unge studenten var der alltifrån ridåns öppnande; deras ögon möttes. En slags tillbakahällen tillfredsställelse tycktes upplysa deras ansigten. — Ändtligen! sade studentens blick. — Han är der, tänkte den unga qvinnan som andades lättare. Okänd för hela denna verld och gömd i sin vrå berusade sig studenten af att betrakta henne, som hade blifvit hans enda tanke, hans hela lif. Med ögonen fästade på den unga qvinnans uttrycksfulla ansigte såg han, hörde han, lefde han blott för henne. Oaktadt han sällan vände sig om och ehuru hennes uppmärksamhet tycktes riktad åt annat håll, kände den okända denna blick alltid fästad på sig. Hvarje gång som nagot vackert ställe i operan uppväckte rörelse eller hänryckning, korsade sig hennes rörda blick med Frederics, såsom hade hon haft behof af att dela sina intryck med sin trogne och tyste beundrare. Då den unga qvinnan lemnade sin loge hade hon ett sätt att vända sig om för att ordna vecken på sin klädning, som tillät henne att