— Ja, svarade Jean, som af en utmärkt grannlagenhet icke ville lata det synas att han tog denna omväg enkom för att hemföra sin vin. — Verkligen? frågade Maxime, som af erfarenhet kände de Ruzolles sätt att gå till väga. — Ja, verkligen, svarade Jean. Se så, stig upp tillade han förande honom till kupdån, hvars dörr kammartjenaren nyss öppnat. Hastigt bortförd at två goda springare hade herr de Ruzolles kupå snart tillryggalagt den väg som skiljde Palais Royal från den gata der de Brancourt bodde. Efter att hafva sagt farväl åt sin vän stannade Jean obeslutsam. Det var full dag. Han kände icke den ringaste lust att lägga sig och visste icke hvad han skulle göra. Han hade under natten förlorat en tiotusen francs, dessutom var han ännu under inflytelse af den förargelse som, brytningen med Faustina hade förorsakat honom. I alla händelser afskydde han ensamheten. I detta ögonblick tyngde den honom så myeket mer, som han kände behof af att lösrycka sig från denna trötthet och detta missnöje med sig sjelf som en natt af spel och vakor alltid efterlemnar. — Miihldorf bor i detta qvarter, tänkte han; om jag skulle besöka honom? — Gatan Rocher, N:o 237, sade han till kammartjenaren.