Jean kände ett ögonblicks tvekan. — Nej, sade han slutligen med fasthet. — Adjö då ... prins, om ni vill bjuda mig er arm. Mina herrar, Gud vare hos er! Efter detta medeltids adjö, utsagdt med en gest och en hällning, värdiga porte-Saint-Martintheatern, gick Fanstina stolt utför trappan utan att vända sig om för att se at herr de Ruzolles ens. I det hon gick skickade hon baron de Saint-Valiez, som frågade henne med blicken, en geste och ett ögonkast, som tycktes siga: — Jag har gjort hvad jag har kunnat men det finns ingen möjlighet. Spelet hade dragit långt ut på natten och det började redan dagas då markis de Ruzolles gäster lemnade fråres provencaux. De festa af dem hade sina akdon som länge väntat på dem. Några, som icke kunde finna några hyrvagnar gingo till stationen vid Hotel du Louvre för att taga fiacrar. Ibland Jeans vänner befann sig en ung man, vid namn Maxime de Brancourt, tillhörande en god familj men mycket fattig. Han bodde med sin mor åt Ternes-sidan till. Herr de Ruzolles som såg honom gifva sig i väg med käppen i hand och som kände hans förmögenhetsvilkor hade icke svårt att gissa hvilket skäl, som hindrade honom från att taga en vagn. — Vänta på mig, Maxime, jag skall följa dig hem, utropade han! Jag har en uträttning i ditt qvarter. — Vid denna timma? frågade de Brancourt.