Göteborgsposten – 12 juni 1867, sida 1

— För det första vl jag bli placerad vid sidan af Mazikoff, sade den nyckfulla sköna, som utan tvifvel hoppades såra markisens svartsjuka. — Jag hade förutsett din önskan, svarade den sednare. — Man satte sig bords. Under hela middagen låtsade Faustina endast sysselsätta sig med sin granne till höger, det vill säga prins Demetrius Mazikoff. Den sistnämnde var cn man om trettiofem eller trettiesex år, hvars redan förfallaa ansigte, slocknade ögon, gula hy och bleka läppar förrådde en stormig ungdom och manga nattliga orgier. Lipparne voro sammanknipta, blicken sträng, smålecudet sökt och så att säg mekaniskt. Det fanns något i denna mans ansigte, som kom en att tänka på hyena och tigerkatt. Huns kusin, prins Co isfautin Lanoski, var deremot en af dessa vackra unga min, som man så ofta träffar på bland den ryska adeln, med hög och ledig vext, stolta och reguliera drag, samt ett d.stingneridt sätt. Såsom vi skola se i fortsättningen: af denna berättelse herrskade mellan derag karakterer samma kontraster som mellan deras fysik. Allt efter som musiken af gafflar, skedar och knifvar saktade sig lifvades samtalet mellan gästerna. Tack vare ångorna från de talrika vinerna, som man drack i slösande mått, började sinnena blifva uppspelta. Alla dessa rumlarenaturer behöfva eldas för att få dem ur den dvala i hvilken alltför ofta den föregående nattens nöjen håller dem fångna.