Göteborgsposten – 12 juni 1867, sida 1

Ögonbrynen, alltför tjocka för ett fruntimmer men beundransvärdt böjda, lät den blåa glansen från nennes stora ögon klarare framstå; hennes fuktiga ögonsten liknade en spegel, som uppsamlade de spridda strålirne af alla de passioner, som lifva hjertat hos en qvinna, ung, skön, glödunde, lysten efter rikedom och hyllning. Hon bar en blekröd. nästan kast mjefärgad sidenklädning, betäckt med präktiga spetsar. Hennes lif, djupt urringadt, visade bländande axlar. Munnen var kanhända något för tor, men hvilka hvita tänder, lysaude och skarpa. Och dessa läppar, röda som granatblommor. Och sedan hvilken kraft, hvilket lif, hvilket uttryck i denna djerfva, stolta och på sin makt säkra physionomi. Det var lasten i styrkan af sin ungdom och sin infernaliska skönhet. — Vilan, mina barn, det är då uppror här? utropade den sköna varelsen afkastande den burnus hon haft öfver axlarne, utan att se efter om det var någon till hands att emottaga den. God dag, baron, god dag, markis; god dag alla. Ni vänta på mig och jag har stark aptit. Till bords ! — Till bords! upprepade herr de Ruzolles, tryckande den nykomnas hand. Räckande honom handen, sade IF wstina med låg röst till bonom: — Jag har en gås oplockad med dig. — Bah! invände markisen. Icke kan man plocka gåsen när man sätter sig till bords för att äta den.