Göteborgsposten – 8 juni 1867, sida 1

uppdrifven skjutskicklighet, vibehållandet af samma friska ech kamratlika anda som hittills lifvåt kåren, och framför allt vissheten att ännu länge ega qvar samme humane, aktade och omtyckte ötverbefälhafvare, se der tillräckligt kraftiga häfstänger att undanrödja alla de hinder som den blaserade håglösheten eller den slappnande spänstigheten i förtidigt åldrade ungdomliga sinnen eljest möjligen skulle kunna lägga i vägen tör Göteborgs friv. skarpskyttekårs framtida utveckling och bestånd. En annan förening, som är stadd i en oupphörlig och glädjande utveckling och om hvars bestånd icke ens den klentrognaste numera synes ega rättighet att hysa några tvifvel är Göteborgs Arbetareförening. Atven denna företager i morgon en utflygt åt landet, i trakten af Partilled. Antagligen kommer antalet deltagande i densamma att uppgå till bortåt 1,000 personer. Tusende personer kunna understundom betyda något, anderstundom, icke alltid, derpå är röstberäkningssättet vid val af stadsfullmäktige bästa beviset. Vi skulle komma in på alltför sorgliga reflexioner om vi längre uppehölle oss vid detta kapitel, vi inskränka oss till att, då nu snart ett nytt stadsfullmäktigsval tillstundar, påminna om slutet al 2:a aktens 3:dje scen i Shakespeares Coriolanus: Sicinius. Nå, vänner, har ni denna mannen valt? 1 Borgaren. Ja, våra röster har han. Brutus. Gud girve, att han blir er kärlek värd. Som vanligt vid denna årstiden ser man på do flesta af stadens gator byggnadsställningar uppförda, ettdera för nybyggnader eller ock tör renoverandet af gamla. Bland de förra intager byggmästare P. J. Rapps ståtliga palats vid Skeppsbron, nästintill hr E. Delbancos hus, obestridligen främsta rummet. Det imponerar genom sin massa, på samma sång ögat angenämt smekes genom dess lätta och smakfulla arkitektur. Äfven konsul A. Meyers solida hus vid V. Hamngatan framskrider till sin fullbordan och icke långt derifrån ser man icke utan en viss förvåning ett annat hus stå helt prydligt och rosenfärgadt, liksom smått rodnande öfver att så der i hast ha blifvit förvandladt så att säga från en bedagad mö till en fin och blomstrande fröken. Der ser man hvad en smula smink kan uträtta. Bolaget Sveas nyss inköpta fastighet vid samma gata, hvilket nu som bäst håller på att repareras från fotabjället allt upp till hjessan, är deremot ett ovedersägligt bevis på huru det aflöper, när man icke åtnöjer sig med att endast förgylla upp en skröplig ålderdom, utan på rena allvaret vill ransaka njurarne. Magnuseska huset vid Södra Hamngatan blir efter all anledning, en gång tärdigrenoveradt, en verklig prydnad för denna gata, hvilken skulle blifva ännu mera i stil, om inom den allstyrande rådsförsamlingen å Mindre Börssalen i en ej alltför aflägsen framtid motion väcktes om Brunnsparkens bebyggande med en schweizeripaviljong i lätt och elegant stil, hvarå anbud å för stadskassan alldeles icke förkastliga eller obehöfliga summor efter hvad vi med säkerhet veta hvarken saknas eller skulle komma att saknas. Våra offentliga nöjen lida för närvarande af en betänklig flauhet och funnes icke det förträffliga Beyerböckska kapellet, hvilket med sina lifvande toner om aftnarne ruskar upp stillheten i Trädgårdsforeningens park, så vore det alldeles för galet. Och ändå spelar denna utmärkta orkester, tack vare den fortfarande ostadiga väderleken, ganska ofta för en rätt fåtalig publik. Men det blir väl bättre när det vackra vädret kommer — om detta verkligen sker någon gång i år. Loriniska operasällskapet har nu afslutat sin sejour i Köpenhamn, men ännu i denna stund ha danska tidningarne icke haft) ett jota att omförmäla, hvarthän de derifrån amna styra sin kosa. UHit komma de nog icke, så mycket säkrare som Nya Teatern under de närmaste 3 månaderna är disponerad. Nöjligen saknar ett rykte icke all grund, hvilket omförmäler att sällskapet under sommaren skulle komma att uppträda på Djurgårdsmanågen i Stockholm. I så fall få väl hrr Michal och Appelbom smörja sina kotuurner och ge sig i väg — tör all del blow icke hit! Således mitt nådigaste herrskap, slå alla sunderngar på italiensk operamusik ur hågen för i år och troligen sör nästa år med. Ja, vi skulle nästan vilja våga ett vad om, att vi aldrig så det nöjet att höra det af vore danske brodre blomsterhöljda sällskapet. Har ni lust att gå in på vadet? Topp! En butelj med det finsta vin i, Ait aldrig här vi få se Lorini! Fast nog jag blefve en smula flat iFall hit han komme med sin henati, Med sin Sarolta och sin Padilla Och lilla Rigbi, som fint lär drilla. Ja, denna truppen finns ingen hes i Från signor Albrecht upp vill Ferlesi! Hvem blefve så ej förnöjd och glad Vid att förlora ett sådant vad?