Göteborgsposten – 8 juni 1867, sida 1

Hvad gör du i Pingst? är en stående tråga vänner och bekanta emellan hvarje år vid den här tiden. Så har det antagligen ätven varit i år, ty ännu lefva de gamla gudar, ännu ha vi annandagarne qvar, ännn kan följaktligen pingsten med sina begge hvilodagar ha vänligt hågrat på deras framtids himmel, hvilka eljest året om bära dagens tunga. Under vanliga förhållanden bar naturen nu merendels stån i hela den fulla glansen at sin yppigaste vårlägring, skog och äng prunkat i sin rikaste skrud, triska vindar från landsbygden spelat in i stadens qvafva lult, skapelsen har presenterat sig mysande, nytvättad och högtidspyntad, den har slagit upp dörrarne till all sin herrlighet på vid gafvel och vänligt hviskat till hvarjom och enom: Dug mans på godt tolk, kom ut att skaka dammet och aflarsbekymmerna at eder, här ute hos mig kan man ligga raklång i gräset och så smånmgom pånyttlödas, här kan man strunta i alla modets tortyrinstrumenter, gå i skjortärmarne och hoppa 1 stwumplötterna om det kniper, här är man ogenerad, här finnes blomdom och fågelsång, gräsbänkar och mossiga stensolfor, äkta otörfalskad mjölk och nytjernadt smör, kom nu vackert hit och njut tör ombytes skull al allt detta, nog kan väl det för en enda liven gång uppväga tobaksångorna och musik af samiljen Purkart, chweizerlsofforna och pinnstolarne, punschsqvättarne och alla de öfriga rafraichissementerna. — ÅIh, gudbevars, ljuder det iran alla kanter, det kan det visst det, och så bär det af i norr och söder, öster och vester, till lands och vatten, wå hela dagar får man vara landtlig, det vill säga naturlig, och så atergar man beskedligt på tredje dagen till sina sysslor igen, brun i synen som en tattare, men ljus och klar i själen, som himlen på en vårmorgon eller koret i en vacker landskyrka, ty idel glada och fridfulla minnen ha der slagit sig ner, för att — ack, tyvärr alltför snart! — undanträngas at verklighetens mörka skuggor! Och sedan har man hela veckan fullt upp att göra med besvarandet af en annan oundviklig fråga: Nå, hvar har du varit i Pingst, har du haft roligt: Så der går det till hvarje år och så lär det väl äfven bli denna pingsten, oaktadt naturen ännu håller på med att tråkla fast sista våderna i sin nya vårkostym. Roligt vill hvarje menniska ha, lika säkert som att hon en solvarm och ljuflig helgdag på vårsidan längtar ut till landet. Men — man kan, gunås, icke alltid hvad man vill. björklöf i ett glas, se der hvad som för den stackars sjuklingen får vara landet, der han i det skumma sjukrummet, dit solens strålar icke få intränga, väntar på litvet — eller döden. Några små ljusa, tantastiska moln, långsamt seglande framåt öfver dev blå fästet, se der allt som den fångne genom gallren i sin mörka cell har till påminnelse om skönheten af den verld, från hvilken hans egna handlingar eller menniskors orättvisa utestängt honom. Ack, det lilla molnet, som glänser deruppe så vackert och hvitt som välkomsttlaggan från en vänlig farkost, det viltar till den sorgsne anden en leende helsning från den sorlande bäcken, den susande skogen, trån de jublande skarorna i trädens kronor och de glada menniskorna vid deras sötter, se, nu förändrar det sig, det liknar nu ett strålande englahufvud, i hvars blick han tycker sig läsa orden: Ångra och hoppas! Så otroligt det kan synas, torde det äfven finnas menniskor, hvilka under sådane dagar kunna, men icke vilja slita sig lösa från det så innerligt trefliga stadslifvet. På landet, hvad skall man der att göra, gräsfläckar, träknar och myggbett, det är hela vinsten af nöjet! Nej, tacka vill jag då, att vid middagstiden glänsa i hela prakten af en fulländad toalett, den må nu ha sin spets i en veritabel chapeau Alexandrine eller en silkesschalett med halfanslånga fransar, i en Christies best eller en panama-hatt med himmelsblått band, sin bas i ett släp om tre, fyra alnar eller en rödrandig kjol, maken till efruns, ett par non-plus-ultra lackerade pjexor från J. A. Johnson, Drottninggatan N:o 37, eller ett par rosslädersstöflar med knarr, från Bazarbutiken N:o det och det. Hvad skulle väl allt let der göra för effekt på bondlandet, nej pass, skall man vara gentil, så skall man vara let på Stora Hamngatan, i Trädgårdsföreningen eller i Alleen. Så der småroligt tänker nog mången och det är för väl det: dylika menniskoexemplar passa för landet ungefär lika bra som stockrosor i en bukett violer, de harmoniera med naturens enkelhet ungefär lika bra som pålågelns skrik i en hymn af niktersalar och trastar, bäst derföre att uvar och en hyllar den gamla satsen: ÅMan har aldrig ro ligare än man gör sig sjelf, vi tillägga — voch andral Skarpskyttekåren samlas i afton kl. 8 å exercisheden, medförande fullständig packning och proviant för ett dygn, samt astägar deri från söderut för att töretaga en längre utNågra hvitsippor och liljekonvaljer, litet srisktQO — — — —