Göteborgsposten – 6 juni 1867, sida 2

— Stackars Leonard, sade hon till honom i det ögonblick de skulle skiljas. Till hvilken sorglig och svår uppgift du egnat ditt lif! Någon gång har jag samvetsförebråelser att sålunda fråntaga dig all din ungdom och att bränna ditt hjerta vid de lågor, som uppsluka mitt. En dag kanhända skall du förebrå mig att hafva uppmuntrat dig på denna väg i stället för att hafva tillsagt dig att glömma. När jag tänker att du, den siste ättlingen af en af de ädlaste och äldsta familjer i Berry, du arbetar som en simpel arbetare. — Förebrå er ingenting, min mor, afbröt han. Jag behöfde icke er inverkan för att förstå den pligt jag hade att uppfylla. Om det lif jag för är strängt och mödosamt har det åtminstone haft den fördelen att tillåta mig lefva okänd under ett antaget namn, och att läta mig känna mänga uselheter om hvilka jag annars aldrig skulle ha haft en aning. Men lemnom detta åt sido, min mor; låt oss heldre tala om er, om min syster. Samtalet mellan modren och sonen fortsattes långt in på natten. Innan de skiljdes hade de ett långt sumtal med Mathurine. Denna, som vaktade den unga flickan under de temligen ofta upprepade anfallen af hennes grymma sjukdom, samlade omsorgsfullt hvarje ord som i yrseln undflydde Marcelle. Hon upprepade dem för Leonard, som understödd af sin moder sökte att deri upptäcka några ljusglimtar för att leda deras efterspaningar. Mot klockan sex på morgonen omfamnade Leonard för