Göteborgsposten – 6 juni 1867, sida 2

as, sedan Falk hunnit räkna hvad han mottagit. Vid inventeringen fanns ej mera qvar af dessa 57,800 rdr än omkring 20,700 rdr, förvarade i ett annat skåp, in skåpet för riksbankskassan. Något öfver 37,000 rdr af Enskilda bankens pengar saknades således. Huru dessa medel blifvit använda är ännu icke kändt, vidare än att det troligen var af dessa 37,000 som banken återfick de 3,000 rdr kreditivmedel, för hvilka dock banken hade säkerhet. Det vill synas som Falk skulle ha skyddat åtskilliga enskilda fordringsegare, anseende det vara mindre skada att beröfva Enskilda banken penningar, än låta vänner blifva lidande, — Enskilda banken berättas hafva för afsigt att söka genom rättegång förskaffa sig ersättning af riksbanken för sin förlust. (Till ofvanstående kunna vi foga, att telegram om Falks efterspanande redan i Söndags lärer ankommit hit, enär det icke är osannolikt att Falk endast velat göra troligt att han afdagatagit sig, men i verkligheten sökt afvika ur laudet.) stöld ur breflådor. Allt sedan medlet af November månad förlidet år ha, efter hvad nu blifvit kändt, dylika stölder minst en a tva gånger i veckan föröfvats uti åtskilliga i hufvudstaden varande breflådor, hvarom generalpoststyrelsen gjort anmälan hos öfverstäthällare-emhetet för polisärender. Polisens ifriga spaningar efter tjusven eller tjufvarne ha hittills varit sorgafves; och är det en tillfällighet att de brottslige nu blifvit upptäckta. En i huset N:o 70 vid Westerlånggatan tjenande piga, som i och för något bestyr varit uppe under natten till gårdagen, hade nemligen genom ett fönster observerat huru tvenne snyggt klädda karlar öppnat breflådan, hvilken har sin plats på huset bredvid eller N:r 72. Hon skyndade ned och omtalade saken för den på gatan patrullerande poliskonstapeln, som, då tjufvarne redan voro försvunna, i sin ordning anmälde förhallandet å detektiva polisens kontor, derifrån konstapeln C. E. Andersson utsändes för att om möjligt gripa de båda brottslige, och till alla andra vaktkontor telegraferades om förhållandet. Det lyckades honom och en hans bekant dansoren Tolistrom att gripå ladhuggarne och på så sätt atv de, som på Norrbro fingo se de båda karlarne, på hvilka beskrifning lemnats, och följde etter dem, varseblefvo, gömde såsom de voro bakom Gustaf Adolfs staty, huru de öppnade brefladan i hörnet af Regeringsgatan. Nu sprungo konstapeln och hr Tolfström fram, men ordentlig jagt efter tjufvarne måste anställas innan de kunde fastagas. Förda till förutnämnde vaktkontor uppgåfvo de sig vara bröder samt heta Isidor och Hjalmar Svedin, men nekade i början för hvad emot dem blisvit angifvet. Sedan de blifvit visiterade och hos dem funnits icke mindre än 85 stycken bref, erkände dock Hjalmar; men brodren, hvilken förut varit straffad för stöld, fortfor att neka, påstående att han hittat den hos honom funna brefpacken. Vid polisförhoret i förgår gjorde Hjalmar Svedin under tårar en ännu öppnare bekännelse, i det han medgaf att de redan i November börjat vittjandet af postlådorna samt att de sålunda ätkommit omkring 300 rdr. De bref som de icke tyckt innehålla pengar hade de lagt. oöppnade tillbaka; penningbrefven och öfriga, hvilka de icke kunnat försegla igen, hade de deremot förstört. Att ha i November öfverkommit en vexel å 1,850 rdr och derpå i Norrköping uttagit beloppet, förnekade han på det bestämdaste. Isidor Svedin kunde ej heller i förgår förmås erkänna siu delaktighet i brottet. De båda bröderna, af hvilka Isidor varit handelsbetjent och Hjalmar hattmakarelärling, förklarades skyldiga att träda i häkte och målet uppsköts. Till öppnandet af postlådorna hade de begagnat en helt simpel nyckel, den Isidor, som ock uppgjort planen, anskaffat