Göteborgsposten – 6 juni 1867, sida 1

— Ijugofyra är. — Han skulle hafva varit mycket ung då, och för öfrigt haft namnet Gaston. — Kanhända kän le icke Marcelle denne man under hans verkliga namn. För öfrigt har denne man ett så redligt och öppet ansigte att jag har svårt att tro det han skulle hafva blandat sis i sådane skändligheter. Allt hvad jag hoppas är att han skall kunna förskaffa mig några underrättelser om den person, som gifvit eller sålt honom denna saphir. — Något säger mig att du ändtligen är på spåret, Vänta, jag får en id6. Huru kallar du den unge mannen, om hvilken du nyss talade angående saphiren. — Markis Jean de Ruzolles. — Upprepa detta namn inför Marcelle för att se om det hos henne uppväcker någon sorts minne. — Känner du markis Jean de Ruzolles? frågade Leonard sin syster. Den stackars vansinniga gaf jag vet icke hvad för löjligt svar. Synbarligen hade namnet icke frapperat henne. Hon började ånyo att tala om Gaston. Tid efter annan uttalade hon också ordet konstmakaren och alltid med en rörelse af vrede och förtviflan. — Ögonskenligen ir det någon kringresande konstmakare, som spelar en vigtig rol i denna förskräckliga hemlighet, återtog fru Gauthier. Har han stulit barnet? Har man lemnat honom det? Med ett ord, hvad har man gjort efter denna hågkomst är så djupt inpreglad i min stackars dotters minne.