Göteborgsposten – 6 juni 1867, sida 1

Uppmuntrad af sin mor försökte Leonard ännu en gång att fråga Marcelle. Hon hade redan återtagit sin stela blick; det var med en ton, allt mer och mer distrait, en röst allt mer och mer entonig, som hon nästan maskinmessigt uttalade: konstmakaren! konstmalaren! — Oh! mumlade den gamla qvinnan, om jag hade hennes ögon eller om hon hade mitt förnuft. — Misströsta icke min mor, sade Leonard; från och med i morgon skall jag ge mig ut på spaning. Han blef afbruten af Mathurine, som stående på dörrtröskeln ropade honom med en hemlighetsfull min. Han lemnade sin mor under förevändning att gå och byta om skodon och följde den gamla tjenarinnan. — Har du någon med dig? frågade denna. — Nej, hvarför det? — Sedin din ankomst är det en person, som icke gör annat än smyger omkring huset. — För fan! sade guldarbetaren, och hvar kan man se honom? — Kom med mig. Tyst, hör det allarm som Bastan gör? Under det hon talade steg hon uppför trappan åtföljd af Leonard. Hon anlände till ett slags liten vindsglugg, belägen nästan ända under taket. — Se, sade hon med låg röst. Ehuru månen började uppstiga vid horisonten var det ännu ganska mörkt. Leonard urskiljde icke desto mindre den orediga bilden af en man som verkligen ströfvade om