Göteborgsposten – 5 juni 1867, sida 1

icke hvad som säger mig likväl att jag denna gång är på väg att fatta de trådar, som så länge undsluppit mig. — Måtte du kunna siga sannt, mitt barn! Hvarje dag känner jag att jag nalkas min graf. Det skulle vara grymt att nedstiga deri utan att din fader och din syster voro hämnade. — Var lugn, min mor, svarade han. Jag har svurit dig att upptäcka den brottslige; jag hoppas att jag skall lyckas deri. Under det han talade hade han ur sin ficka upptagit några guldmynt, och gifvit dem åt Mathurine. — Jag vill hafva dessa mynt, jag, utropade den vansinniga fattande den gamla domestikens arm. Gif mig dem, Mathurine. — Huru mycket har Leonard ytterligare lemnat, frågade fru Gauthier, vändande sig mot den gamla tjenarinnan. Hundrafemtio francs, min fru. — Det är för mycket, alldeles för mycket, min son, återtog den gamla damen. Det återstår oss ännu penningar från förra månaden. — Det betyder ingenting, sade han; ni lefva alldeles för indraget, jag är säker derom. Jag ville se er rika och i brist på bättre vill jag åtminstone förskaffa er något välstånd. — I din systers sorgliga belägenhet, min vän, och vid min ålder, behöfver man icke mycket. — Emellertid, min mor, måste ... (Forts.)