Göteborgsposten – 5 juni 1867, sida 1

Vid detta namn, Gaston, som den unga flickan gaf alla män som hon såg, sammandrogs Leonards ögonbryn. För att villfara sin systers idå emellertid, låtsade han luta sig öfver barnet som hon trodde sig visa honom. Plötsligen kastade sig Marcelle baklänges med en rörelse af fasa, tryckande armarne mot sitt bröst liksom för att också försvara det barn, som hon alltid trodde sig hålla. — Nej! utropade hon, slående med armarne, nej, jag vill behålla mitt barn ... Gif mig det tillbaka; jag vill hafva det. Mitt barn eller jag skriker! ... Oh! ni gör mig illa! .... Gaston! Gaston! Nåd, förbarmande! .... Mathurine skyndade till henne och låtsade slå och jaga bort Leonard. — Se så! sade hon till den stackars dåren, som i stället för att skrika nu grät och jemrade sig. — Jag har skickat bort den elake mannen, han skall icke bortföra ditt barn. Under det att Mathurine sålunda lugnade den stackars Marcelle, upprepade Leonard med smärta i hjertat och dyster min. — Alltid detta namn, Gaston! O! denne man, denne usling, skall jag då aldrig kunna upptäcka honom. — Nå vil, Leonard, återtog den gamla damen, hvars tankar detta sorgliga uppträde vid hvilket hon blott var alltför van, ej hade kunnat skingra, — du har då ingenting upptäckt ännu. — Tyvärr, nej, min mor. — Ingen ledning? — Kanhända, men mycket obestämd ännu. Jag vet