Göteborgsposten – 4 juni 1867, sida 2

från PyrenGgerna, som hade sin koja på gården, der han sprang omkring i frihet, svarade på klockans ljud medelst häftigt skällande. — Hvem kan då komma till oss på denna timme? mumlade fru Gauthier. — Skall jag öppna, min fru? frågade pigan. — Ja svarade fru Gauthier efter ett ögonblicks tvekan, men titta ut genom luckan först. Mathurine ordnade sina kläder, slätade sin bretagniska hårklädsel och försedde sig med en grof käpp och en liten lykta. Åtföljd af Bastan den stora pyreneiske hunden, som tjenade henne till lifvakt, riktade hon sin gång mot gårdsporten. Det tycktes som den oväntade besökaren var en vän till huset, ty vid första ord, som han uttalade, skyndade Mathurine s sig att öppna porten med en hand, som darrade af rörelse och glädje. Så snart den nykomne inträdt på gården flög Mathurine honom om halsen utan vidare fasonor. sin sida omfamnade han hjertligt den gamla tjenarinnan. — Vi väntade dig icke nu, min lille Leonard, sade hon följande honom öfver gården. Akta dig att icke klifva i vattnet. Du bör vara alldeles genomblött! Jag hoppas att du byter om! (Forts.)