Göteborgsposten – 4 juni 1867, sida 1

— Han har ett vackert hufvud. — Kanhända har din ring fordom tillhört honom, ty han betraktade den ... — Säg inte så, utropade markisen skrattande; han kunde få lust att återfordra den. Denne man misshagar mig icke alls ... tvärt om till och med. Han har något stolt och beslutsamt, som jag tycker om, men jag skulle icke vilja ha honom till fiende ... Apropos fiender om jag skulle gå och invitera min vän Frådåric? Jag slår vad att jag kommer för sent och att han är utgången till sitt fördömda hospital. Farväl, min goda Valentine, tack för nålen och tack i synnerhet för din goda och uppriktiga vänskap. — Hvilken ädel natur! mumlade fru de Saint-Valiez i det hon följde honom med ögonen då han gick öfver gården. Hvilken skada att se så många utmärkta ogenskaper sålunda gå förlorade! ... När jag tänker att det isynnerhet är min man, som är orsaken till allt det onda ... Jag vågar icke fråga mig hvilket mål herr de Saint-Valiez sträfvar till ... Nu sedan jag börjar känna honom fruktar jag att utforska hans handlingar ... Jag är mycket nyfiken att lära känna denne Frådåric Mähldorf, Jeans vin, återtog hon efter ett ögonblicks förlopp. Det porträtt, som han gjorde mig af honom, liknar så mycket den unge man, som jag hvarje vecka ser på Operan och hvars ögon alltid följa mig. Se så, jag är tokig ... dessutom har jag lofvat mig att icke mera tänka derpå ... Hon fällde ned gardinerna för fönstret och satte sig belt drömmande.