Göteborgsposten – 3 juni 1867, sida 1

när hon blef frisk efter ett illamående, begat ssig till en jurist här — en gammal vän till hennes man — och hvilken förvaltade hennes kapital. I tysthet uppgjorde hon sitt testamente hos hoaom, hvarefter testamentsvittnena dT behörigen hördes på ed och urkunden förvarades hos juristen. Men så inträffade den sgoda tiden, utom för dem som lefde på sin lilla ränta; allt prisstegrades och gummans värdfolk kunde omöjligen slå sig igenom. Flyttningen blef för värdfolket absolut nödvändig, om ej kapitalet skulle tillgripas. Då inställde sig några aflägsna slägtingar till gamla frun och förmådde henne med halft, tvång att flytta till dem. De gamla vännerna skildes åt under många tårar. Åren ilade undan. Gamla frun skref ibland och lät förstå, att hon hatt det båttre förr, att slägtskap ej var detsamma som vänskap o. s. v. Den gamla bokhållarefamiljen gjorde också den erfarenheten, att det var svårt att slå sig igenom i den lilla staden, men det måste gå, fastän med stora inskränkningar. För sex veckor sedan läste de i tidningarne, att deras gamla vän enkefrun var död, och just dagen derpå ankom ett bref från den ofvannämnde Juristen, hvari helt lakoniskt meddelades, att såvida H. H. lefde, så hade H. H. att påräkna ett mindre kapital i testamente efter aflidna enkefru —, hvadan II. H:s personliga inställelse här blef nödvändig. — Det var mig en rolig kurre till karl, som kan ifrågasätta att jag skulle vara död, jag är väl icke så utgammal heller?, sade han, bokhållaren, som endast är 72 år och mycket pigg. Efter mycket omständliga förberedelser anträdde bokhållaren X. resan till hufvudstaden, iförd en mängd klädesplagg till den svåra kylans utestängande. Gamla enkefruns djupt sörjande slägtingar voro som fallna från skyarne. Att hon skulle ha uppgjort testamente, och dertill så intrikat, att aldrig med ett ord ha talat omet på 9 år; kunde de hvarken fatta eller förlåta. — Det bevisar, att åtminstone eft fruntimmer kan tiga med en hemlighet, sade bokhällaren X. och myste på gamla fruns vägnar. Juristen kom tillstädes, testamentet öpp nades och innehöll: att sedan gamla fruns anständiga begrafning och öfriga utgifter blitvit bestridda, skulle till hennes ruppriktiga vänner Bokhållaren X., hans sru och dotter, hvilkendera som henne öfverlefde, betalas 5,000 rdr; likaledes 5,000 rdr tillfalla mamsellerna M., en af dem eller begge; vidare 5,000 rdr till fru K. och 1,000 rdr till jungfru S, som troget tjenat den aflidna i flera år, hvarjemte allt som återstod sedan dessa donationer utgått skulle tillfalla den förstnämnda bokhållarefamiljen, äfvensom de ofvanuppräknade beloppen, ifall de namngifna personerna före gamla frun aflidit — och det var äfven förhållandet, ty både millerna M, fru K. och jungfru S. hade alla aflidit. Gamla frun hade ett par tusen rdr liggande i ett skrin, och allt slutade så, att bokhållaren X. med ens blef egare af 16,000 rdr, sedan han afstått öfverskottet till gamla fruns slägtingar. Han är nu en svåra rik man i den lilla staden, der han vill tillbringa sin återstående litstid, för att efter råd och lägenhet hjelpa andra, som der äro i behof?. Ännu för några månader sedan omtalade alla mina vänner, att de bestämdt skulle resa till Paris. Sjelf sade jag detsamma, ty raet sår så lätt att resa nu för tiden. Men tiderna ha blifvit så rasande svåra! Hr A. med samilj blir hemma, ty koleran kan utbryta i Paris. Hr B. med familj reser icke heller, ty alla beqväma våningar i Paris äro redan upptagna och vi vilja alldeles icke in1vartera oss i trånga kyffen sex trappor upp en återvändsgränd. Hr C., gammal ungkarl, blir äfven hemma, ty Åjag låter allleles icke bestjäla mig af de engelska tjuf varne. Hr D. med fru och svägerska slå sig ner på Djurgården i en liten trång våning ned gistnade fönster och dörrar, för att fål! efva i lugn. Hr E. reser bestämdt icke, ifven om fri resa erbjöds honom, ty han kan cke uthärda anblicken af att i Industripalat la et se de svenska och norska utställnings-A irtiklarne sammanfösta. Han anser det vara D m skandal att icke de begge rikenas utställb ung blifvit åtskild medelst en fast, hög och! d genomtränglig plankvägg åtminstone. Hr F., di om var den itrigaste resenären i Februari, m an nu alls icke fatta hvarföre han skulle be esa, och hvad han skulle se i Paris. Under be ecknad reser icke heller. Tacka Gud om assan står bi här öfver Olsmässekroken. ul En liten ordlek till slut. Hr X. är en sc lad och lefnadslustig man, men, emedan hvar ti ch en har sitt fel här i verlden, så felar han eri, att han förtär allt för ofta och allt för d. rycken punsch. Du förstör dig, och din lef-Ai er växer genom det mycknn punschandet, : pprepar en af hans vänner så ofta de träfHäromdagen besöktes hr X. af den derl.; ännen. KlI. var tolf och han sof ännu. Rumrel-kurre! utropade vännen med vredgad tämma. X. vaknade, slog upp ögonen, log änligt och sade: liten lefver än!