Göteborgsposten – 31 maj 1867, sida 1

ret, och blicken bestämd, som en man hvars hjerna ständigt arbetar . Hvad tänker du på, frågade plötsligt herr de Ruzolles, då han fann att hans tant blifvit helt tankfull. — På ingenting, sade hon, sprittande till ... Du sade att din vän ... Hon blef afbruten af kammarjungfrun. — Det är guldarbetaren, nådig fru, sade domestiken. — Lät honom komma in sade baronessan, som ännu syntes helt drömmande. Den unge man som vi sett uppträda i början af denna berättelse, och som hade så dugtigt tillrättavisat mäster Celestin, gjorde sin entråe i baronessans boudoir. Oaktadt hans driägt af svart kläde var af den enklaste form hade han i sitt sätt att bära den, i sättet att helsa, tala, gå, någonting som röjde icke blott en artist utan dessutom en man af verld. Baronessan och hennes nevö vexlade en blick. Leonard höll i sin hand ett paket, som han lemnade fru de Saint-Valiez. Baronessan ref sönder papperet och framdrog derur ett litet etui, innehållande en bröstnål. — Jean, sade fru de Saint-Valiez till sin nevö, känner du igen denna opal? — Ja, svarade den unge mannen, det är den, som jag gaf dig häromdagen. — Du ser nu hvarföre jag begärde den af dig, återtog hon. Din stackars mor älskade mycket denna sten och bar den nästan alltid. Jag har låtit infatta den i en nål på det att du understundom må begagna den. Ela