Göteborgsposten – 31 maj 1867, sida 1

kel hyst för den der gamle skälmen. Med undantag af hans millioner och hans bada döttrar känner jag icke en enda förtjenst hos honom. — Hans handel med diamanter inbringar honom enormt. Man antager att han förtjenar fem å sex hundra tusen francs om året. — Det skall icke alltid vara hans Theobald, som ruinerar honom. — Hvart går du hirifrån? frågade fru de SaintValiez. — Att söka Frådåric Muhldorf, en af mina vänner, om hvilken jag ofta har talat med dig. — Och på ett sätt, som har ingifvit mig den största sympati för honom. Om alla dina vänner voro sådane. — Det ges icke två som han. Det är en pojke, som från morgon till afton icke tänker på annat än sitt arbete. Tillåter du mig att presentera honom en af dagarne. — Mycket gerna. — Ni kunna prata om musik tillsammans. Musiken är den enda passion, som jag känner hos honom, och jag misstänker honom mer än en gång hafva beröfvat sig sin middag för att gå på Operan. — Verkligen? frågade fru de Saint-Valicz. Sedan tillade hon med en sorts tvekan och någon förlägenhet: — Hvad slags utscende har han? — Jag kan icke säga att han är vacker, långt derifrån, men jag känner icke något ansigte mera redligt, mera energiskt, mera intelligant än hans. Han har fyrkantigt hufvud, mycket bred panna, gråblå ögon, hufvudet uppbu