Göteborgsposten – 29 maj 1867, sida 2

kiska ungdomens namn, var en lefvande protest mot vissa böhmiska herrars pilgrimståg till ryssarnes heliga metropol Moskwa. Hr Daniel Iranyi proklamerade Ungerns och Polens brödraskap. En dag skall kommar, sade han, då genom Guds hand och hans barns armar martyrfolkets spridda lemmar skola förenas; då Polen skall såsom fordom komma att taga plats vid det sjelfständiga Ungerns sida, för att ännu en gång tjena som sköld för vesterns civilisation. Måtte den icke vara långt borta! Hr Carnot, sransman, sade: Snart skall hofvens artighet förbereda sina mest lysande fester för de jordens mäktiga, hvilka skulle med ett enda ord kunna aftorka så många tårar. Nåväl! detär just i denna stund vi röna behof af att ära olyckan, detta heliga ting. Detär detta ögonblick vi vilja välja, för att långt bort sända ett vittnesbörd om vår sympati för det nationala oberoendets martyrer. Armand Levy höll ett kraftigt tal, slutande med en bön, och sade: sjelfva detta ögonblick, då Polen är höljdt i sorgdrägt, hvad ser j uti denna stora stad, hvilken folken så länge vant sig vid att betrakta som en helig stad och som man kallat civilisationens hufvudstad. Der förbereder man fester för eder bödel! Förlåt, o, min Gud, förlåt och afvänd ifrån oss, från ditt Frankrike, denna förbannelse, och hjelp oss slutligen att rädda Polen, ty endast sålunda skola vi rädda oss sjelfva. Lefve Polen! Victor Hugo och Mordini hade insändt skrifvelser, i hvilka den förre förutsade den dag, då Europas förenade folk skola säga till Polen: Res dig! den senare erinrade om det blod Polen utgjutit för Italien under de sorgliga dagarne 1849. Sedan dess, sade han, har lyckan lett åt Italien. Detta är ett skäl mera för detsamma att i hela dess renhet bevara kulten af den stora principen om nationernas solidaritet och att för alltid fly denna egoism, som är den last, hvaraf äfven de mäktigaste folk dö. Äfven Quinet hade insändt en skrifvelse, hvari det till slut heter: Vi ha i våra dagar sett trenne folk, som hela verlden sade vara döda och hvilka återuppväckts under våra ögon: Grekland, Rumenien, Italien. Tviflen ej om, att samma underverk skall ske med Polen. Det är ej dödt. Det är ej tillåtet att icke tro på dess återuppvaknande. Skall det icke kännas som ett djupt styng i czarens bröst att höra sådana ord, då han nu beträder sin färd till de landsflyktigas asyl, till Paris? Helt visst. Men föga angenämare måtte Bismarck känna sig berörd af de franska tidningarnes yttranden om honom. Så t. ex. läsa vi i ÅPays: xVi ha ännu icke hört någonting om, att Bismarck beslutat beledsaga konung Wilhelm till Paris. Han har goda skäl att betänka sig, och vi skulle nästan vara frestade att säga, att han vid detta tillfälle visar en sällsynt takt. Det franska folkets artighet har visserligen blifvit till ett ordspråk, men det är en afgjord sak, att han just icke skulle bli mottagen med vänlighet eller öfverdrifven entusiasm. Han skulle på sin höjd kunna vänta, att vi skulle etterkomma den kallaste höflighets strängaste fordringar och endast göra, hvad vår egen värdighet kräfde. Han måste lika väl som vi veta, att det finnes saker, som icke glömmas, isynnerhet om dessa saker direkte beröra ett folk, hvars största fel kanske är en öfverdrifven ridderlighet. Fastän allmänheten ännu icke känner allt, hvad som försiggått mellan den franska regeringen och Bismarck, är likväl så mycket bekant, att man kunnat bilda sig en bestämd mening om, af hvad beskaffenhet hans diplomatiska duglighet är, huru han umgås med politisk ärlighet och huru han uppfyller de förpligtelser, på hvilka han satt sin ära i pant. Allmänheten är icke okunnnig om, hvad han hade lofvat före kriget i Tyskland och huru han burit sig åt efter slaget vid Sadowa. Men det är för dem, som bära någon svart boja af det förflutna kring foten, ett eget straff att betrakta hvarandra med misstroende. De kunna ej göra en rörelse, sörrän den andre vännen förråder misstro. Så börjar man nu i Berlin tala om Rysslands aldrig hvilande äregirighet, mot hvilken ett fritt Österrike är en säker mur. Det är kejsar Alexanders resa till Paris, som framkallat i Berlin dessa vänskapliga känslor mot Österrike och väckt en plötslig fruktan för Kyssland. Man befarar nemligen, att ett närmande skall ega rum mellan Ryssland och Frankrike, hvars närmaste spets skulle riktas mot Preussen. Staden Paris skall under sommarens lopp hvar 14:de dag gitva en stor soiree och samtidigt anordna flera lysande fester till de olika suveränernas ära. Stadens municipalråd har nyss voterat kostnaderna för tre af dessa stora fester, hvilka skola gifvas för kejsaren af Ryssland, kejsaren af Österrike och drottningen af Spanien. Någon fest för konung Wilhelm af Preussen omnämnes ännu icke i arrangementet. TT mm 5 aan maannandt an aftar hal