Göteborgsposten – 29 maj 1867, sida 1

TOYUSVAsA Sih S)ellstandighet och betryggå NO:dens framtid. Men är alliansen möjlig? Förf. finner det ha varit illa at Sverige-Norge, att de under sista kriget lemnade Danmark i sticket, men erkänner att Sverige var i den belägenhet — att det ej kunde göra annorlunda, ett erkännande som vi veta nu delas af den tänkande delen af den danska allmänheten. Förf. fortfar: Genom införandet af den nya författningen har Sverige tagit ett stort steg framåt mot Nordens stora mål; ty derigenom har icke allenast rikenas sociala ställning blifvit mera likartad, utan äfven den länge väntade tidpunkten inträffat, då Sverige ser sig i stånd att gifva sin här och flotta den utveckling, hvaraf de ha så stort behof. Den känsla af inre svaghet, hvarunder Sverige så länge lidit och hvilken var en så väsentlig faktor vid dess olyckliga beslut år 1863, skall dervid försvinna, hvarigenom dess yttre politik skall erhålla en fasthet, som endast kan bli af gagn för Nordens sak. Det tal, hvarmed Carl XV öppnade den sista svenska riksdagen, har mottagits med missnöje här; men Sveriges ställning är nu sådan, att det icke bör tillåta sig något slags demonstrationer gentemot utlandet vare sig i trontal eller noter; ty allt dylikt skulle under nuvarande sorhallanden endast bli ansedt för tomma hotelser och ihåliga fraser; cch i den riktningen bar Sverige för längesodan presterat mer än tillräckligt. Jag kan derför icke anse det för annat än lyekligt, att trontalet var, sådant det var, om det än för visso kostat den lille, svenske Russel, grefve Manderström stor sjelfbeberrskning för att affatta det så. Obegripligt är, huru det kraftiga svenska folket under 50 är kunnat slå sig till ro utan andra garantier för sin säkerhet, än den ostadiga, europeiska jemvigten sam en a me och en flotta, som i storlek och utrustning stå tillbaka för den danska. Men den tiden är snart förbi. Vår granne ha vaknat; och fastän han ännu endast sträcker på sina kraftiga leder och gnugsar sömnen ur ögonen, kunna vi likväl tryggt lita på att snart få se honom fullt rustad, fri från alla drömmar om forntida storhet och forntida ära. Men står han väl en gång med fronten mot Ryssland, då skull han märka att flank och rygg ligga öppna för fienden, då skall han se, att lika vigtigt som Sverige-Norge är för Danmark, lika vigtigt är Danmark för Sverige-Norge. Nu vänder sig förf. till sina egna landsmän, som han uppmanar att tänka, tala och handla på fullt allvar i den skandinaviska saken, och hans ord äro så väl sagda, likasom de så väl träffa in på förhållandena äfven annorstädes, att vi ej kunna neka oss nöjet att ur dem återgifva följande: Vi vandra så lugnt omkring, sköta våra affärer, om vi ha några, och soka ifrigt att roa oss på bästa sätt, medan det, som är det enda nödvändiga, kastas a sido, in på den dammiga skräpkammaren, för att endast tagas fram då och då vid passande tillfälle. Ty då en af de skandinaviska festerna nalkas, då vaknar andan hos alla nordens män. Då stiger drottning Margareta med cbampagneglas i handen fram för vårt inre öga. Då känna vi oss som män, åt hvilka ett neligt värf anförtrotts, och med ifver och uthållighet domma vi bägare på bägare för Nordens sak och dess tappra drabanter. Med djerf entusiasm bygga vi i tonken det ståtliga huset med de tre spirorna, — men töljande morgon äro timmermännen (kopparslagarne) i full gång med att rifva ned det. Derför har också skandinavismen blifvit, hvad len är. I början var den eu litet, frodigt träd, som lofvade godt; nu står den som ett uttorkadt bål, misshandladt och sönderskuret, vattnadt med punsch i st. i. blod, utan frukt och utan utsigt till att någonsin xomma att bära sådan. Inne i den varma stugan ha vi uppställt vårt eråd, vår lilla kjeledegge, och de små, söta kanarioglarne ha sjungit och sjunga sina aldra käraste melodier i dess uttorkade grenar. Men denna väg leder till undergång! Ut under öppen himmel, ut i lifvet måste vi föra vår tankes sester! Ut, der stormen går och snön y ! Ut, der krafterna pröfvas och öfvas! Endast detta kan rädda, hvad som änuu återstår att rädda; derförutan blir vår anke blott ett tomt hjernspöke och vi sjelfva virriga väderflöjlar. Men hvad skola vi då göra? Hvarmed skola vi försona de vreda gudarne? Först och främst med att offral Vi måste offra mycket, mycket som vi skatta högt och ogerna vilja undvara. Men annorlunda kan det ej vara; ty hvarje stor id fordrar sjelfförsakelse, om den skall kunna lyckas. Vi måste offra vår maklighet, vår lilla fredliga idyll! Bor med den, huru kär den än är oss, om icke en annan idyll snart skall börja med kedjan kring benet i nationernas tukthus! I samma varma och vältaliga, patriotiska tonart instämmer den andra af ofvan nämnda broschyrer, hvilka båda finnas att tillgå i härvarande bokhandel och äro af intresse för en och hvar, som tänker bortom det blotta närvarandes gränser. Utställningen af slagtdjur, mejeriprodukter samt salt kött och fläsk, som af Vestra Sveriges hushållningssällskapers föreningsutskott i går var anordnad i skjutsinrättningens lokaler å Stampen, företedde den glädjande anblicken af den i sitt slag utmärktaste samling kreatur, som troligtvis någon utställning i Sverige hittills kunnat framvisa. Det var eu verklig fägnad att vandra igenom de långa. tätt besatta raderna af präktiga. välvädda