Göteborgsposten – 28 maj 1867, sida 2

— Nej, svarade Jean, som dessa frågor tycktes förtreta. Det handlade om ett verk, som icke tillhörde mig. Det är ett anförtrodt gods, som jag icke bör afhända mig eler ens tala om. Jag vet icke genom hvilken fördömd slump Faustina en morgon snokat reda på den i min skrifbyrå, sedan några dagar derefter har hon fått det infallet att vilja hafva den med sig, väl till bemärkandes att det ir en lösryckt del och att till och med verket komplett icke skulle tjena henne till det ringaste, ty hon förstår icke ett ord deraf. Det är latin. : — De äro alla sådana, sade herr de Saint-Valiez höjande på axlarne. Onkel och nevö gingo in i herr de Ruzulles sängkammare. Under det att Jean aflade sin lilla morgonjacka och påtog sin högtidsdrägt, som hans kammartjenare presenterade honom återförde de Saint-Valiez två eller tre gånger samtalet på kapitlet om Faustina och boken, som hon så ovillkorligen åstundade. — En eller annan dag skall hon sluta med att lägga sig till den, sade han. — Jag tror icke det, svarade Jean, som genast talade om något annat. Ett moln skuggade herr de Saint-Valiez panna. Han steg upp och tog afsked af sin nevö. Apropos, sade han i det han vände sig om, fru de Saint-Valioz har bedt mig säga dig att hon skulle vara nycket glad att få se dig denna morgon. — Det är bra, jag skall gå dit, svarade herr de Ru