Göteborgsposten – 27 maj 1867, sida 1

—5524c ——————— fram och åter i våra, tyvärr, ännu nästan fullkomligt nakna aller, hvars kronor torde behöfva mer än ett genomgående vårregn för att kunna siå ut i all sin skuggrika och behagliga sägring. Synnerligen lifligt var det i Gamla allen och på exercisheden, å hvilken senare plats skarpskyttekåren uttörde tiraljörexercis. Muntert smattrade gevärssalvorna från alla håll, lustigt tonade skarpskyttemusiken, ackompagnerad af dänande trumhvirflar, snabba som vinden kretsade hurtiga ryttare på smidiga gångare omkring på fältet, under glam och sorl veko folkhoparne undan här för ett kompani raskt framtågande skarpskyttar, der för krumbugterna af en yster springare, från staden hördes klockornas dån manande till templen och öfver den leende och lifliga taflan göt vårsolen sitt strålande guld. Ätven på middagen syntes helgdagsklädda skaror hvimla på promenaderna, hvilka, å den s. k. Kungsporisplatsen, nu äro fullbordade ända fram till bron vid Elementarläroverket. Vid 3,1:tiden såg man som vanligt Gustat Adolts torg fyllas med paradgängarer, hvilka dock denna gång mäste återvända med otörrättadt ärende, ty större delen at musikkåren aftågade, som bekant, med 3:dje divisionen i Fredags till Tånga hed. Önskligt vore, om man nu kunde våga hoppas på att vintern för denna gång nedlagt sin spira, på samma gång rättvisligen måste erkännas, att han ända in i sista stunden stod på sig som en hel karl. Sistl. Fredag tycktes han ha bestämt till en mera storartad afskedstillställning, ty enligt ingångna underrättelser snöade det då hela dagen i Berlin, Köpenhamn och — Kalmar, i Stockholm var snöglopp på aftonen och i Kristiama 112, gr. kallt. Mätte detta ha varit ett förtvifladt och sista törsök at den bistre despoten och måtte grönskande gräsmattor, blomstrande ängar och skuggrika löfhvalt icke längre behötva existera endast i halft törfrusna menniskobarns anspråkslösa vårsantasier!