Göteborgsposten – 27 maj 1867, sida 1

Ruzolles farväl, som nyss rest till Italien med aktrisen, men som frikostigt sände sin lärare hvad som behöfdes för att återvända till slottet de Ruzolles och der trösta sig öfver sin elevs frånvaro. Olyckligtvis för markisen saknade hans förmyndare, baron de Saint-Valiez, principer och stränghet eller rättare sagdt, han fann sin myndlings sätt att lefva alldeles naturligt. Oaktadt sjelf gift förde han ett lif dylikt med markisens, och till och med mindre stadgadt, som vi skola se af fortsättningen af denna berättelse. Sedan lång tid hade han gjort sig till sin bronsons kamrat, hvars nöjen och galenskaper han delade. Med hvilken rätt skulle han hafva förebrått de Ruzolles att han bortslösade ett tjugetal tusen francs för de vackra ögonen hos en Camelia hvilken som helst, då han sjelf ehuru mindre rik depenserade dubbelt för något täckt men illa molfaret ansigte af samma kategori. Hvad spel beträffar skulle det varit allt för egendomligt att se hr de Saint-Valiez banna sin neveu för att hafva förlorat en tjugutusen franes då största delen af denna summa stannade inom familjen och fyllde baronens portemonnaie. Detta egendomliga förhållande förorsakade åtskilligt prat. I deras förtroliga umgängelsekrets tolkade man på många sätt herr de Saint Valiez efterlåtenhet och det var icke alltid till det bästa. Under det Jean de Ruzollis studerade sin tids litterära mästerverk i det han examinerade programmet för aftonens spektakler anmälde en domestik baron Saint-Valiez. (Forts.)