Göteborgsposten – 27 maj 1867, sida 1

Summan af allt är att han hade vackra drag, men i trots af hans ungdom voro de redan slappa. Vakorna spelet, missbruket af soupger och nöjen af alla slag lästes i detta något bleka ansigte och på ringarne omkring hans ögon. Gud vet likväl huru många ansträngningar och stormiga nätter han behöft för att komma till detta resu tat, ty markisen, begåfvad med en anmärkningsvärd kraft och vigör hade i detta hänseende förvärfvat sig en viss ryktbarhet inom den krets af storlefvare som han tillhörde. Vaeker, ung, rik, godhjertad, tapper ända till djerfhet, tillgifven vän, alltid färdig att blottställa sig var Jean de Ruzolles lejonens lejon vid denna tidpunkt. Man svor icke vid någon annan än honom. Likasom allting har sin dåliga sida kostade denna ryktbarhet honom temligen dyrt; först hans helsa, som började lida af det lefnadssätt han förde, sedan en god del af hans förmögenhet, hvaraf han redan hade starkt anlitat kapitalet. Fader och moderlös vid ung ålder och uppfostrad på landet under beskyddet af en abbå, som aldrig lemnade honom, hade han gjort sin enträe i verlden på ett ganska originelt sätt. Vid aderton år hade han rest till Italien itföljd af sin lärare. I samma vagn, som de Ruzolles och nans abbde, befann sig en ung aktris, som begaf sig till Italien. Under vägen sof abbån; de unga personerna pratade. Dagen efter deras ankomst till Marseille, då läraren cke såg till sin elev, sökte han honom förgäfves på hoellet och åt alla håll. På eftermiddagen tillställde man onom ett rekommenderadt bref. Det innehöll Jean de