UHJRALTIIUIGE DIAu ULL Hhtlsgt 101k. TOPTOnTA ÖtACTUANL bemodanden om att rädda honom hafva antingen missaktats, eller ock halva omständigheterna gjort): dem gagnlösa. Maximilians mod och beslutsamhet ha redan förorsakat en motströmning i folkkänslan vill hans förmån, och oviljan, vare sig den är rättvis eller icke, har vandi sig mot fransmännens kejsare, li för att sätta honom i en ställning, som han icke kunde ensam behålla, och derefter lemna onom åt hang öde, De kejserliga trupperna ha blifvit slagna, general Miranon har stupat, Diaz har sprängt general Marquez styrka, och då de juaristiska trupperna hollo sitt intåg i Quer6taro, stod Maximilian ingenstädes att finna. Ungefär i medlet af April inryckte Diaz i hu!vudstaden Mexico, och qvarletvorna af de kejserliga i Quer6taro voro döende af hunger. Ett så fullständigt och hopplöst nederlag har sällan fortäljts i nyare tiders annaler. De få detaljer, af hvilka vi äro i besittning, göra det tydligt, att Maximilians anhängare hade en svår kamp att utstå, för att undslippa den förstörelse, hvaraf de hotades. Doe kejserliga belägrades i QuerCtaro, och kejsaren tyckes hafva sökt utverka amnesti för sina mex:canska följeslagare, men de liberala under Juarez nedhöggo alla, på hvilka de kunde bära händer. Der funnes ej mer än omkring 7,000 kejserliga, för att försvara Querctaro, och de kunde ingenting annat göra, än att förlänga en hopplös belägring. Man trodde att kejsaren flytt till hufvudstaden Mexico, men Diaz framgång understödjer icke detta antagande. Juarez hade, om man får tro hvad som påstås, ingen alsigt att taga Maximilians lif, men det var ej troligt, att han kuude återhålla sina följeslagares blodtörst. Vid de sista underrättelsernas afgång var det mycket osäkert, huruvida den österrikiske prinsen ännu lefde. Och nu måste det amerikanska folket göra sig sjelft den frågan: Hvad skall åt. öras med Mexico? De ha lyckats att ännu en gång skapa anarki och oreda i det s. k. kejsardömet, och de kunna ej tro, att deras ansvar slutar med denna inblandning. Forenta Staterna tvungo Frankrike att draga sig tillbaka, störtade Maximilian och lemnade Ortegas och Juarez partier att med hvarandra strida om herraväldet ofver det mexicanska folket. Vare sig regeringen vill det eller icke, måste den i alla bändelser gå ett steg längre och påtaga sig permanent inblandning i de mexicanska angelägenheterna. Kostnaderna och risken afhålla några af de offentliga organerna från att förorda detta steg, men det fiunes andra skriftställare, som strängeligen påyrka, att regeringen skall göra det. De af juaristerna förofvade dåd ha varit af natur att skaka hela den civiliserade verlden. Då general Diaz intog Puebla, dödade han hvarende officer bland besättningen. Ett hunurade franska soldater, som afskuros från sina kalurater, blefvo alla kullblodigt mördade. Qvinnor hängdes i träden längs den våg marschen gick, och barn kränktes eller bortfördes af juaristerna. Dessa brott äro endast i sin begynnelse. Uti de händelser, som nu skola ega rum, okola dessa fasor tiosaldigt förvärras. Och kan väl den amerikanska regeringen förbli stående som en passiv åskådare af det elände och de oredor, hon förorsakat? Några påstå, att mexicanarne sjelfva önska amelikanarnes inblandning. En person skrifver: Ni måste skicka oss en Banks eller en Sherman med 25,900 man bakom sig, då kunna vi få våra angelägenheter bragta i ordning.. Till denna äsigt skall det amerikanska folket lätt ansluta sig. Mr Seward kan nu visa likgiltighet, men frestelsen att till sina nya vacquisitioner lägga Mexico skall visa sig för stark för honom att kunna motstå. Hans organer inom pressen bana vägen dersor, och det skall ej dröja många månader, — innan Juarez skall ha skäl au frukta den bundsförvandt, som han kallat till sitt bistånd. Har mellan Frankrike och Preussen någon snurra åter kommit på tråden, eftersom preussiske konungens resa till Paris uppskjutes till — obestämd tid och det nu heter, att Konung Wilhelm endast vämnatatt i Juni besöka verldsutställningen, men derom ännu icke fattat något bestämdt beslut? Antagligt är, att han vill undvika att anträffa i den franska hufvudstaden, just medan lagstiftande kåren diskuterar Frankrikes politik gentemot Preussen, hvilken diskussion snarast kan väntas. Kanske att äfven till beslutet bidragit, hvad den nya Journal de Parisuppgifver, uvilket, om det icke är sannt, likväl är förträtsligt uppfunnet: Konungen af Preussen, Wilhelm I, vill på intet vilkor resa till, uppehålla sig i och resa ifrån Paris annorlunda än i ryske kejsarens sällskap. Det ser ut som att segraren vid Sadowa har behof af czarens närvaro, visserligen icko för att kunna hålla kontenansen inför den på samma gång skeptiska och lätt antändlige parisaren, utan för att mera beqvamt kunna halla sig på afstand och undvika vissa diplomauska tete-åtete, hvilka ej skulle vara honom allfor angenäma. Czaren vill å andra sidan icke vara i Paris på samma gang som konungen af Preussen. Wilhehan I är biand de äldsta af Europas duveräner; han är, ännu mera, Alcxander II:s onkel jå modernhet. Om Wilhelm I och Alexander Il skulle visa sig tjllsammans vid någon ofreneng ceremoui, skulle Wilhelm I kanske i aldrens och slägtskapens namn fordra företräde framför sin kejserlige nevö. Alexander II skulle utan tvifvel geroa vika både för slägtssapet och åldern. Men många skulle i Europa deraf kunna draga den slutsatsen, att han gilvit vika för konungen af Preussen, och de, som omge Wilhelm I, skulle naturligtvis påstå, utt alltsedan Sadowa är preussiske Konungen Europas främste suverän. Det är, säger wan oss, derför som kejsar Allexander II skulle tveka om at befinna sig i Paris på samma gång som kovungen af Preussen, Hvilken uppbygglig rangsjuka. Alltjemt här i verlden samma bruit pour une omelette! Det skulle likväl kunna finnas ett tredje och ett fjerde skäl till konung Wilhelms tvekan att besöka Paris. Den storm, som upp stått i Hannover, skulle vara ett alltför be svärligt tredstestimonium äfven för en preussisk kung att föra med sig i kappsäcken till len nations hutvudstad, som proklamerat folkens sjeltbestämningsrätt såsom sin ledande politiska princip. I atseende på förhållandena i Hannover skrifves under d. 19 d:s derifrån till National-Zeitung? i Berlin: Polisen har den största uppmärksamhet