Dessa upplysningar om sejdens gång lemnades i Fredags åtta dagar sedan. Inga Johansson hade nemligen svurit en dyr ed att med ett enda slag slutligen krossa sin motståndare och dersore till nämnde lag begärt stämniog på honom till poliskammaren lels för fylleri under tjensteutosumg, dels för oqvälinsord emot henne. Lundqvist förnekade vid förhöret såväl den ena som den andra beskyllningen af sin vedersakerska. Då Inga Johansson, sin ed trosen att hålla fienden varm, begärde uppskut för 1 kallande af vittnen blef målet uppskjutet tills i gär. Vitinen hade också Inga Johansson till dess insallat så att det förslog — icke mindre än 10 stycken. Det första vittnet, bagaren Lamberg, hade flera zänger om dagen sett Lundqvist, men aldrig bemärkt ut han varit öfverlastad. Af de öfriga nio vittnena hade deremot de flesta vid ett eiler annat tillfälle sett Lundqvist under tjenstzöring beskänkt, så att ban -herat-, Åtagit selstegeller sett talgögd ut. Ilan hade kommit i språk ned folk och lör öfrigt betett sig så, att de vittnen om sett något i den vägen ej ansett sig berättigade att tro på nyk:erhötens uppenbarelse i hans person. Lundqvist försökte göra de tre eller fyra första vittnenas utsago misstänkta genom att förklara det vittnena, vid de tillfällen de nppgåfvo, varit på ett eller annat sätt i delo med honom såsom ordningens upprätthållare. Emellertid blefvo vittnena emot honom alltför många, så att L., då polismastaren efter leras afhorando frågade honom hvad han hade att äga om desamma, svarade, att enär vittnena voro Uvertygade om sorhållandet så ville ban ej bestrila det. Poliskammaren dömde honom följaktligen att mista en balf månads lön samt att, så vida han ville i tjensten qvarstanna, underkasta sig att blifva förflyttad till annat tjenstgöringsdistrikt. Önskligt vore om letta blefve ett der det hvarken funnes krogar eller nänglerskor att trakassera. Då det var med anledning af Lundqvists nekande vid första förhöret som de tio vittnena blifvit inkallade, så hade det varit billigt att L. sät: ersätta dessa för deras förlorade arbetstid. Olyckligtvis blef det dock förglömdt att, såsom det vid andra wilfällen brukas, sråga om vittnena fordra ersättning. En af dem som stannat qvar i sessionsrummet begärde hkvål och erhöll ersättning, men en annan som sedermera framställde samma anspråk erhöll till svar att det var för sent, och blef utan.