Göteborgsposten – 24 maj 1867, sida 2

ambassadhotellet till prinsens af Wales ära, ett särdeles framstående rum. En pariserkorrespondent lemnar af denna sest följande skildring, daterad d. 18 d:s: Lord Covley (Englands gesandt), hvilken under de många år, han i Frankrike representerat England, förhällit sig ytterst anspråkslöst, tyckes hafva haft för afsigt, att löre sin afgång visa parisarne, hvad ban kunde åstadkomma, om han ville. Den fest, som den hittills så hushållsaktige lorden gafigår, vari hvarje fall den praktfullaste och herrligaste, Paris någonsin sett. Salarnes anordning lemnade ingenting öfrigt att önska; palatsets till en ofantlig sal förvandlade trädgård utgjorde glanspunkten. Densamma företedde med sina väggar af lefvande blommor, sina tusentals ljus, löfsalar och skuggrika, hemlighetejulla allser, i hvilka hundradetals irrade omkring i de mest tjusande toiletter, en verkligt flik anblick. Men ej allenast ögat blef der i tillfälle till njutning, utan äfven gommen och magen, ty i ena ändan af salsträdgärden var framför ett berg af blommor upptornad en väldig, med de utsöktaste läckerheter utstyrd buffet. På blomsterberget prunkade det vapen, som hvarje prins af Wales är nödsakad att föra, neml. tre pennor med valspråket: Ich dienk. Jag tillsporde en engelsman, som gjorde mig uppmärksam derpå, om betydelsen af dessa ord. Hanåmenade, att orden sorskrilva sig från ett för längesedan glömdt språk och betydelse: Je sersk. Så litet känna engelsmännen till tyskan Omkring kl. hat 10 öppnades salarne, och alla rummen voro snart så öfverfyllda, att man knappast kunde bana sig väg genom mussan. Bland densamma märkte man prinsen af Wales, hans broder, hertigen af Edinburgh, prins Oscar af Sverige, konun-en och drottningen af Belgien, prinsessan Mathilde, storfurstinnan Marie af Ryssland, hertigen af Leuchtenberg v. s. v. Pring Napoleon infann sig älven, men något sent, och qvarstannade blott en timme, under det hans gemål, prinsessan Clotilda, och hennes syster, drottningen af Portugal, alldeles uteblefvo från festen. Prinsessan Clotilda skall ha lidit af stark tandvärk, som saledes ätven är eu surstlig sjukdom, och hennes syster ville ej lemna henne allena, utan i stället föreslagit att ullbringa aftonen hos henne med baruen. Kl. 11 spelade musiken plötsligt upp ÅPartant pour la Syriet och kejsaren och kejsarinvan inträdde i de lysande salarne. Lord och lady Cowley hade emottagit dem på trappan och beledsagade dem till hederssalen, der de höga och högsta gästerna församlats, för att helsa dem. Några minuter derefter börjades balen. FPriusen af Wales öppnade densamma med kejsarinnan. Kejsaren och konungen af Belgien deltogo ej i dansen, men samtalade en längre stund mycket ifrigt med hvarandra. Prinsen af Wules deremot hängaf sig med passion åt dansens nöje. Han var ytterst conversant och galant och utvecklade en sådan älskvärdhet, att man kunde tro bonom lägga an på att vilja vinna alla qvinnohjertan. Hans d:ägt var temligen enkel; han bar svart frack, hvit väst, kortbyxor och hvita strumpor. Öfver bröstet bar han Hederslegionens stora band, under det Strumpebands-orden prydde hans knä. I knapphålet på hans frack var fästad en enkel ros, som oaktadt den starka hettan förblef faisk hola natten igenom. Detta bör likväl icke anses underligt, alldenstund prinsen endast efterhärmat det nya modet, som består ceii, att man vid rosens stjelk fäster en liten flaska med vatten, som alltjemt haller b omman frisk. Prinsens af Wales broder, hertigen af Edinburgh, uppträdde i jemförelse med sin bror ytterst anspråkslöst, och under det prinsen af Wales genom sina djerfva blickar kom alla damer, som ännu kunna det, att rodna, blef deremot hertigen af Edinburgh alltid blossande röd, såfort en dame något skarpt fixerade honom. Han var klädd på samma sätt som sin bror, blott med den skilnad att han icke bar Hderslegionens stora band, som han åunn icke eger. Strumpebandsordens blåa band prydde derför hans bröst. Kejsarinnan bar hvit klädning och präktiga diamanter i håret. Hon tycktes icke vara synnerligt munter, dock aflockade prinsen af Wales, som syntes vara vid ytterst godt lyane, henuc vita cit hjertligi skratt. Omkri ig kl. 1 borjades soupten. I den stora matsalen var ett stort antal bord dukadt. Vid hedersbordet, som stod i midten och serverades af fyra engelska hoflukejer i lyseude drågt — man skulle kunnat taga dem för franska senatorer —, togo 24 personer plats, Kejsaren och kejsarinoan iutogo hedersplatsen. Kejsaren hade på sin venstra sida storfurstinnan Marie af Ryssland och på sin höcra drottningen af Belgien. Päfallande var den köld, hvarmed drottningen, som såg temligen blek och angripen ut, bemötte kejsaren. Hon besvarade knappast med ett torrt ja eller nej alla hang frågor, och kejsaren vände sig derför nästan en dastetill storsurstinnan Marie. Man sade, att drottningen var så fåsrdig, derför att hon helt nyss erhållit underrättelsen om kejsar Maximilians fångens ap ellär sannolika död. Bredvid kejsarinnan autto de båda engelska prinsarne. Prinsen af Wales hade till venster om sig prinsessan Mathilde, bredvid hvilken konungen af Belgien tagit plats. Vid storfurstinnan Maries sida satt prins Oscar af Sverige och bredvil konungen af Belgien hertiginnan af Mouchry (född prinsessa Murat), bvars diamanter man allmänt beuudrade. Hon fick dem till present af kejsaren vid sitt giftermål, och de väckte desto större uppseende, som man hittills trott, att diamanterna voro en fabel. Bland de personer, som tagit plats vid det kejserliga bordet, såg man fursten och furstinnan Metternich, den ryske och den preussiske gesandten m fl. Lord Cowley gjorde les honneurs med utomordentlig artigh t. Oaktadt de fyra betjenter, som omgålvo det kejserliga bordet, var han alltjemt på benen, för aw se till, det ingenting saknados han höga gäster. Ett intressant intermezzo egde rum kort före den kejserliga soupns slut: Hertigens af Edinburgh highland-piper, som beledsagar honom på den resa kring verlden, som han nu står i begrepp att företaga, infann sig nemligen, för att på sitt väl litet harmoniska instrument föredraga de visor, hvilka som bekant elda de skotska regementena till hjeltedåd, när de skickas i kriget. The Highland-Piper bar den skotska natiovaldrägten och väckte stor munterhet hos alla de närvarande, af hvilka de flesta aldrig bört en dylik musik. Tillochmed den allvarlige kejsaren och den ända dittills något sorgset stämda kejsarinnan instämde i det högljudda skrattet. Kl. half 3 började cottillonen, som anfördes af markis de Caux. Prinsen af Wales dansade densamma med den för sin skönhet bekanta markisinnan de Gallifet. Han hade träffat henne i en af de matt