Göteborgsposten – 24 maj 1867, sida 1

syster och mig och får sig ytterligare en hel del trumfningar. Det blir ett satans buller. Grannarne vågade icke komma emellertid ty de veta att jag icke är god när jag sätter till. Men det finns i samma hus en guldarbetare, som jag hatar. Oh! ja, jag hatar honom, denne man! ... tillade håh med ett uttryck at elakhet, som gaf något ohyggligt åt hans förfallna drag. Denne Leonard, den Gud förgöre, kommer till mig som en bomb och ger mig några våldsamma slag. Utan min hustru hade han strypt mig ... han ville tillochmed skicka efter kommissarien. Som min hustru ytterligare förhindrade honom derifrån tog han mig i armarne och bar mig ned. Der kastade han ut mig och svor inför Gud att om jag hade den olyckan att åter sätta foten inom min dörr skulle han knäcka refbenen på mig och lemna mig i rättvisans händer. Som jag vet honom i stånd att göra hvad han säger och som en granne hade gått att söka polis utan att säga något, så kilade jag och nu har jag kommit hit för att ge affären tid att lugna sig. — Jag känner honom, er Leonard, sade Rosenknoppen. Det är en som jag har ett horn i sidan till! Också om han bara faller i mina händer, den kanaljen. Han skall få drufsaft (blod) om man också skulle göra mig ett hufvud kortare sedan. — Hvad har han gjort er då? — Det är min sak; om han bara som jag säger faller i mina händer så står hans räkning godt. — I sjelfva verket, sade Blairzot, sänkande rösten, kanhända skulle det vara en god affär. Vet ni att han