Göteborgsposten – 23 maj 1867, sida 1

Firmin Blairzot var urmakeriarbetare. Som hans mästare tillika var juvelerare gjorde Blairzot litet af hvarje. Man påstod honom till och med vara en rätt skicklig arbetare. Det är sannt att han som bönderna säga sökte det bedjande Gud att icke finna något. Han hade några år förut gift sig med en ung, hederlig Hicka halfsyster till Therese Galichon, låsmeden Brunos hustru. Efter att hafva börjat med att uppäta sin hustrus hemgift gjorde han nu af den stackars varelsen en sann martyr. Vi skola snart se att ordet martyr icke är öfverdrifvit, oaktadt vi hafva förmildrat det cyniska i Blairzots ord och utlemnat ohyggliga detaljer i den berättelse som följer och som, vi upprepa det, olyckligtvis är mildare än verkligheten. Rosenknoppen och han kände hvarandra från balerna och värdshusen kring barricrerna. Också pratade de som två gamla vänner, som återfinna hvarandra. — Se så! hustru din har då kört dig på porten? fråsade Celestin, sättande för munnen en bränvinsbutelj, stulen af en pegriot (tjuf-elev), som i detta ögonblick med en af sina kamrater delade torra frukter, erhållna genom indra stölder. — Jag skall säga dig hur det hänger ihop, min zubbe, började Firmin Blairzot, som ehuru talande raycket korrekt när han ville satte en ära uti att imitera sina nya kamraters språk. Emedan jag firade i går efter det var Måndag förstår du att jag inte hade lust att arbeta i dag. Se der hvarföre jag tillbragt min dag på cafst, det