Göteborgsposten – 22 maj 1867, sida 1

Efter tre eller fyra hundra steg delar sig denna väg. Den högre grenen, som icke har mycket öfver ett bösshålls längd, förer er till en af de underjordiska gångarne vid stenbrotten. Tätt intill denna öppning utbreda sig på kullaFRe gipsugnarne med korta afstånd från hvarandra. De äro vidsträckta skjul betäckta med träd, till besparande hvaraf man dragit stor fördel af terrängens sluttning. En af takets sidor är verkligen nästan i jomubredd med marken. Under denna sluttning af taket befinna sig ugnarne, egentligen taladt, d. v. s. en jemn sträcka delad i fyra afdelningar öppna framtill. Det är der som man etablerar ugnarne med sjelfva gipsstenen, midt ibland hvilken man kastar bränslet som består uteslutande af ved ty man kan icke begagna sig af kol. På samma plan som ugnarne äro tvenne banor inrättade, i hvilka hvardera går en häst dragande en horisontel stock. Denna stock är fästad vid en machin, som liknar något en ofantlig kaffegvarn. Ö pningen belägen vid jordytan är beständigt uppfylld af gipssten, sönderkrossad med hammare. Den inre ändan af qvarnen som slutar liksom i ett pepparkar låter den till stoft förändrade gipsen löpa ut på marken. Långt efter sedan dessa ugnar blifvit utsläckta och tömda råder i dem ännu en god värme. Gibsen bildar dessutom en temligen mjuk bädd i synnerhet för de stackars satar, som icke veta hvar de skola hvila sitt hufvud eller för skälmar som icke äro angelägna att visa sitt för den fördömda polisen. Som man vanligtvis icke eldar upp alla ugnarne på