Göteborgsposten – 22 maj 1867, sida 1

en gång finnes det alltid en eller två, som kunna bebos af folk utan bostad. Man är der åtminstone skyddad för regnet och tillochmed för vinden, som icke kan angripa er annat än framifrån. Utom den relativa beqvämligheten af dessa sofställen erbjuda de dessutom fördelen af ett lätt tillträde och nästan vissheten att der träffa några kamrater med hvilka man kan uppgöra en god kupp. Natten mellan Tisdagen och Onsdagen på morgonen befunno sig omkring tjugo personer samlade i en af dessa gipsugnar. De flesta voro intet annat än simpla 9uäpeurs (lösdrifvare), hvilkas största brott var eländet. Det fanns der också två poioriers (sådane som plundra rusiga om nätterna), en bonjourier (tjuf som intränger i rum, isynnerhet på morgonen och tar hvad som faller honom i händerna). Vid sidin af dem pratade med låg röst två boucarniers, hvilka i parenthes sagdt blefvo gripna två dagar derefter under det de försökte bryta upp en butikdörr med tillhjelp af en kadett (ett slags kofot af jern). Här likasom öfverallt för öfrigt kunde man säga : Ära den som ära bör. Vid iogången höllo sig blygsamt de simpla lösdrifvarne, fem eller sex tiraillons (ficktjufvar, skälmar som hufvudsakligen göra i näsdukar), nyss debuterade, och till och med en fourgat (tjufgömmare) som tycktes temligen mot sin vilja befinna sig der. I fonden, det vill säga närmare väggen voro installerade de individer, hvilkas styrka, djerfhet eller brott höjde dem öfver sina kamrater. FPAAAÄ