Göteborgsposten – 21 maj 1867, sida 2

å mycket som den nordtyska handelsflottan. j Från Utlandet. De makter, som deltagit i londonerkonferensen och iklädt sig den kollektiva garantien för Luxemburgs neutralitet, uppgifvas hatva inbjudit öfriga europeiska stater att deltaga i denna garanti. Härtill fogar Köln. Zeit. dessa anmärkningar, hvilka i betraktade af vår nuvarande utrikespolitik nog kunna vara sanna och träffande: Den af några tidningar meddelade uppgiften, att Sverige (såsom medundertecknare at 1815 års fördrag) beklagat sig ötver, att icke hatva inbjudits till delaktighet i konterensen, tyckes vara oriktig. Hr von Manderströms politik består tvärtom deri, att Sverige skall hålla sig så mycket som möjligt på atstånd från de europeiska tvisterna. Hans halfva inblandning i striden mellan Tyskland och Danmark år 1864 har icke förbättrat Sveriges ställning och det har utgått ur densamma med ett blått öga. Sedan dess söker den närvarande svenska regeringen att så litet som möjligt deltaga i sakerna på kontinenten. Det är tillochmed osäkert, huruvida Sverige, om det direkte inbjödes att äfven öfvertaga garantien för Luxemburg, skulle antaga denna inbjudning. Att Sverige icke har lust att vara med om denna garanti, är lätt förklarligt, ty densamma är blott nominel, sedan det nu blifvit veterligt, huru England uppfattar sin del deri, neml. att alla de garanterande makterna skola gemensamt uppträda för den luxemburgska neutralitetens bevarande, under det att ingen makt särskild behöfver känna sig dertill förpligtigad. Att åstadkomma en sådan enighet, är ett problem, som det framfarna ej ger hopp om att man skall kunna lösa. När man dertör icke tror på hela garantiens verkningsförmåga i ett kritiskt ögonblick, kan man gerna låta bli att med sin underskrift nedkludda detta stycke papper, så att Sverige med skäl kan hålla sig borta från detta diplomatiens försök att ännu en gång uppskjuta till framtiden de stora frågornas afgörande, Följande referat af några i engelska Öfverhuset vexlade repliker ådagalägger bäst kraftlösheten i hela denna garantihistoria: Lord Stanley of Alderley önskar veta, i hvad atseende den nuvarande garantien skiljer sig ifrån den af England törut öfvertagna. — Grefve Derby: Den förra garantien, som stod under alla europeiska makters kollektiva garanti, förklarade, att Luxemburg äskall förblifva en del af konungens af Holland besittningar, under det atc den nuvarande, äfven under de kollektiva makternas garanti stående förklarar, att detta område skall neutraliseras. — Lord Stanley of Alderley säger, att garantien har den betydelse, att England skulle kunna se sig uppmanadt att genom vapenmakt gifva kraft åt det nya luxemburgerfördraget, i händelse en tredje makt skulle kränka detta områdes neutralitet. — Grefven af Derby: Garantien är icke någon gemensam och separat-garanti, utan en kollektiv garanti, och pålägger ej England någon särskild och separatpligt att tilltvinga dess bestämmelser gällande kratt. Det är en kollektiv garanti af alla Europas makter (hör !). De engelska statsmännen tyckas älska Talleyrands skola, hvilken, såsom bekant, vill göra språk till hölje för meningslöshet, så att i. ex. här garantien för Luxemburg blir ett gåtlikt ord, hvilket betyder ungefär detsamma som icke garanti. Huru franska regeringen vill hafva uppgörelsen om Luxemburg tolkad, framgår af en officiös artikel i Constitutionnel, der det bl. a. heter: Frankrike har alltid beskyddat de små närgränsande staterna. Frågor, som haft något afseende på deras oberoende, hafva alltid, och isynnerhet på senare tider, varit det bestämmande motivet för dess politik. Det skall derför ej undgå någon, att en af fördrasets följder är holländska regeringens och konungen-storhertigens återinsättande i deras tulla suveränitetsrättigheter öfver Limburg och Luxemburg, hvilka till en del föryttrats i följd af 1815 års fördrag. Vid sidan häraf må ställas den uppfattning preussiska regeringen vill ingifva sin allmänhet rörande samma tråga, sålunda uttryckt . ÖÖhlIUAAAD FAnaA.a.