Göteborgsposten – 21 maj 1867, sida 2

Man måste bekänna för öfrigt att de hade ansigtena så tillstokade att man hade svårt att urskilja deras drag. — Hvad är det ni vill? fragade inifrån huset en röst, som skulle gjort heder åt en vandrande fiskmånglerska vid slutet af hennes dag. Denise svarade icke. Hon hade varseblifvit i en vagga ett barn om åtta å tio månader; hon kastade sig öfver detsamma och tog det i sina armar. — Det är min son, icke sannt! utropade hon. — Åh, se der är ri ändtligen! sade bondqvinnan. Ja det är han, en riktig cherubim, säg! Vänta litet, vänta litet ... jag skall snygga honom ... Jag ämnade just tvätta honom i ansigtet. Vattnet håller på att värmas. Fru Tournaires granne hade ingenting öfverdrifvit då hou talade om det sorgliga tillstånd, hvari hon lemnat barnet. Den stackars lilla varelsen andades knappt mer. Knappt klädd oaktadt kölden var han hvit som ett lärft. Hans små färglösa läppar pressade sig tillsamman med ett outsägligt uttryck af lidande. Hans ögon, uppsvällda genom sjukdom och kanske också af hunger, hade i blicken något orörligt och nästan förskräckande. Med slutna ögon skulle han hafva utseende af ett litet lik. Scende det förfärliga tillstånd i hvilket hon fann sitt barn blef Denise först så öfverväldigad af smärta och vrede att hon stannad några minuter utan att kunna tala; men snart bröt stormen ut. Allt hvad vreden och förtrytelsen kunna ingifva en förtviflad mor kastade Denise i ansigtet på amman.