Göteborgsposten – 21 maj 1867, sida 1

Annette var husets goda engel. Hon förtjenade emellertid icke mycket mera än hvad som nätt och jemnt behöfdes att bestrida hennes blygsamma uppchålle. Men de fattiga hafva så många tjenster att begära af hvarandra inbördes. Hon såg efter en frånvarande grannes barn, bar upp vatten till cn gubbe, tillredde dekokten åt en sjuk, belastade sig med en familjemoders bestyr, ledsagade ett barn till skolan, hvad vet jag allt? Man kinde så väl Annettes beredvillighet att alla de stackars qv innorna i huset skyndade till henre, så snart de råkade i någon förlägenhet. Denna sång ändtligen lofvade hon icke blott fru Tournaire att då och då stiga upp till bokhållaren och titta till den lilla Isabella, utan hon blef så rörd öfver den stackars modrens belägenhet att hon skyndade till sitt kassaskrin, det vill säga till sin byrålåda. Hon tog fram sin skatt: åtta francs ... besparade sou på sou för att köpa sig en liten schal, och hon gaf dem ät Denise. — Nå väl! Hvad återstår för er? frågade fru Tournaire, hvars hjerta blödde vid tanken af att sålunda plundra den stackars flickan, men som i detta ögonblick skulle hafva gifvit sitt eget blod för att rädda det barn, som hon gick att sök: — Bah! svarade Annette, med en något låtsad bekymmerslöshet, — det är Thorsdag i dag. Jag har tillräckligt öfver för det återstående af veckan och jag får pengar om Lördag. Gif er af fort, min goda fru Tournaire och återför er lilla engel.