Göteborgsposten – 20 maj 1867, sida 2

up konferensen varit en handling af den största betydelse för framtiden. Dess plats, säger en fransk tidning, är hädanefter bestämd insJom alla öfverläggningar at allmänt europeiskt sintresse; det skall icke mera ges någon konÅress utan Italien. Det är lätt att inse den stora vigten af denna händelse inför den antagonism, som den dynastiska ärelystnaden frambragt på vår kontinent. Italien är nära förenadt med Frankrike, icke allenast på grund sat emottagna tjenster, utan äfven och isynnerhet derför, att det mellan de båda länderna finnes starka band at sympati och intresse; sderför att de ha analoga tendenser, identiska såsigter om civilisationens allmänna mål och om de medel, som böra för dess ernående användas. Italien är i följd härat vår naturlige bundsförvandt. Det skulle ej mera ha någon hvila och säkerhet den dag pangermanismen skulle utvidga sina gränser ända till Alperna och Triest, den dag Ryssland skulle, såsom herrskare öfver Konstantinopel sträcka sitt välde ända till Adriatiska IIafvers östra kuster. Hvem är inför denna dubbla tara Italiens sköld och mur, om icke Frankrike? Italien är således med oss, likasom vi äro med det, och vi glädja oss öfver dess definitiva inträde i Europas räd, dit vi för tio år sedan lmnfore det, då makterna samlades till en kongress i Paris, för att ordna de orientaliska angelägenheterna. Victor Emanuel och Cavour hade redan då insett den fullständiga solidariteten mellan Italien och Frankrike i se stora europeiska frågorna, och detia är en sanning, hvarom italienarne skola med hvarje dag bli mera ötvertygade. Under det Italien sålunda, ännu en gång höjande sin mäktige ande och gestalt ur gruset af dess förruuna forntidsruiner, reser ett bewyggande bälverk i Medelhafvet mot den ryska kolossen, — är ännu den statskomplex splittrad, som skulle utföra samma roll i Östersjön, Skandinavien. Måtte det lyckas en förutseende politik, att åter hopfoga till ett helt den skandinaviska nationalitetens skiljda delar, för att kunna motstå den qväfvande tryckningen af Österns närhet och eröfringslystnad! Den dag skall äfven komma, låtom oss hoppas det, då tyska folket skall hafva lärt sig inse, hvad dess sanna fördel kräfver, och störta hvarje politisk byggnad, som man kan vilja resa till absolutismens förherrligande och tolkfrihetens skada; då en rysk-preussisk allians skall vara en fullständig omöjlighet, i trots at berlinerhofvets möjliga tendenser, likasom en dansk-rysk allians är det, oaktadt en lätt förklarlig håg derför i Amalienborg. ÅÄfven Österrike har sitt kall att uppfylla i denna stora koalition mot det farliga Östern. Men tör att kunna uppträda med verklig kraft, måste det vara enigt och i en högre frihet söka värn mot de nu pågående ryska stämplingarne, hvilka sträfva att åter söndra den stackars monarkiens olika nationaliteter. Det är derför med glädje vi erfara, att Beust fortfarande med säker hand och skarpt statsmannaomdöme lotsar sitt rankiga statsskepp genom bränningarne. Nu senast har han utverkat religionsfrihet för protestantiska tosbek äinnare, hvarigenom han gitvit en gärd åt humanismen, hvilken ej kan annat än stärka Österrikes maktställning. Han har derjemte haft den takten aw låta utnämna den hittillsvarande oppositionsmannen Ghiskra till president i det inskränkta riksrådets nedra kammare. Detta vittnar om en tfördomstrihet inom den isterrikiska regeringen, hvaraf denna, tyvärr ör denna, alltför sällan varit i besittning. Bekräftar det sig nu, att kejsar Frans Josef och Victor Emanuel samtidigt inträffa i Paris, för att der under Napoleons auspicier närmare utbyta förtroenden i hänsyn till deras resp. länders framtid, och att den italienskt-österrikiska alliansen skall bekräftas genom ett giftermål mellan kronprinsen af Italien och en österrikisk erkehertiginna, kan man ha skäl att antaga, det Napoleon vid det politiska schackbrädet skall ha lika många piecer på sin hand som den ryska kolossen, då atgörandets stund en gäng slår. Från Frankrike skritves, att lagstifande kåren med isande köld emottog ministerns förklaring om det lyckliga resultatet af xonferenseus förhandlingar. En pariserkorresp. refererar sålunda till Indy. belge: I dag rådde naturligtvis stark rörelse i Paris. Man visste, att freden skulle prokla neras, och alla smnen voro derför i ovanlig stämning. Tribunerna voro öfverfolla; den preussiske gesandten, grefve Goltz, Mustapha Pascha, många senatorer och statsministrar fvervoro sammanträdet. Alla tal-ministrarne voro på sin post; man väntade något ovanligt, astän man redan med temlig visshet kunde örutse, hvad som skulle ske. Kl. 2 anlände Dresidenten. Schneider, och samtidigt inträdde utrikesministern Moustier från en annan sida. Den senare besteg genast talarestolen och! började under den djupaste tystnad uppläsaingen af det i Moniteur anmälta dokumentet. Icke ett ord yttrades i kammaren, ej ett. rop utstöttes, icke så mycket som ett: TrsLL AK 8 43 j