Göteborgsposten – 18 maj 1867, sida 2

Från Utlandet. Under det stormakterna etter londonerkonferensens lyckliga arbeten nu kunna ett ögonblick draga andan och affärsverlden börjat med vanligt sangviniskt temperament hängifva sig åt hanssens gyllene drömmar, öfverraskas vi plötsligt af underrättelsen om ett krigs utbrott. Det töres visserligen hittills icke med hvarken tändnålsgevär eller Armstrongskanoner, men är det oaktadt mycket törbittradt, och millioner stå i detsamma på spel. Kriget rasar inom den europeiska finansverldens zhaute volee och saknar ej sitt intresse. En korrespondent från Paris skrifver derom: De sex Rothschildarne stå i begrepp att sammanträda till en konferens i Paris, för att rådgöra angående frågan om det italienska presterskapets gods, hvilka de såsom bekant vilja taga i pant. Det klerikala partiet sätter naturligtvis allt i rörelse, för att hindra afslutandet at detta tördrag. Man söker att för Rothschild tramställa denna affär såsom dålig och hänvisar derpå, att han väl icke skall erbjuda sin medverkan, om man vill söka att komma åt de israelitiska kommunernas gods i Italien, hvilka s. n. uppgå till 1,200,000 fres. Synnerligt skarpt uppträder MNirös, hvilken som bekant äfvenledes är jude, vid detta tillsälle mot judarne. Mirös, som, efter hvad man vet, från fordom var Rotasedilds ifrige motståndare och sedan sitt fall, hvari Rue Lafitte äfven hade sin goda andel, blitvit det annu mera, söker att i en skrifvelse, som han ställer till -La Presse, framhålla, det Roth schild icke bör göra denna operation, omedan han derigenom löper fara att ntsätta judarne ir nya förföljelser å de kristnas sida. Mirös påpekar i sin artikel först och främst, att RO bschilds finansiella allmakt, hvilken genom Pereires och Mirds skulle blitvit bruten straxt efter kejsardömets fall, sedan 1856 åter fullständigt restaurerats. IIan bar begagnat densamma, för att, fastän österrikisk generalkonsul, förse Italien ned medel, som satt det i stånd att kunna öra krig med Österrike. IIr Mis vill likväl afse derifrån, men han besvär Rothschild att icke inveckla judendomen i frågan om de ba:oska kyrkogodsen. Om-, säger han, det ir fråga om ett lån, som garanteras genom besittningar, hvilka ligga i den italienska regermgens oaskängiga egendom och tillhöra en korporation. som bildas genom fransmännens och italienarnes oerhörda mojoritet, då är h Rochschilde frihet icke mera densamma. Här manar hans egenskap af israelit honom att hålla sig afsides. Han bör at inga skäl och under ingen förevändning utså hos det katolska Frankrike on känsla, som kan i ett gitvet ögonblick explodera mot hans troskamrater. Skulle han kunna glömma den orättvisa och grymma förebråelse, hvarmed Jesu Kristi död betungat den judiska racen sedan 1800 år? Skulle han kunna åter vilja väcka till lif dessa känslor, i det han bemäktigade sig kyrkogodsen utan den hel. fadrens bifall? Folket erinrar sig endast alitför gerna de besvärsanledningar, som det har eller tror sig ha, isynnerhet emot personer som det håller för rika. Vi judar i detta lyckliga Frankrike, det enda land hvari vii verkligheten ej äro några främliuga, vilja genom vår hängifvenhet för det