(Insändt.) — Bön till hrr Stadsfullmäktige. Måktige herrar! Vid öfverflyttande af kommunens ekonomiska styrelse från aflönade embetsmän till valda menlemmar af samhället, hvilka utan aflöning fullgöra sitt kall, borde man kunnat motse minskning i kommunalutskylder. Sådant bar ej varit fallet, utan motsatsen, och lärer fortfarande stigning af nämnde utskylder vara att förvänta (2). Under sådana förhållanden föranledes man framställa den frågan: äro de utgifter nödvändiga, hvilka betinga denna dryga beskattning, och böra de drabba närvarande generat:on ensamt elJer fördelas på kommande? Utan att vänta svar på denna fråga, vill insändaren endast påpeka ett företag, hvilket han anser dermed kunna stå i sammanhang. Det var en tid — den är nu förfluten — då fosterlandskarleken och sjelsbevarelsedristen 1este befästningar omkring Sveriges städer. Af dessa befästningar bar Göteborg nu ej annat minno qvar, än sin gamla vallgras. Denna sortloper omkring staden i utoch ingående vinklar, formen betingad af de försvunna bastionerna. Denna form matte hafra förefallit stötande för mäktiga ögon, alldenstund man under åratal sett arbetas med att delvis förändra den till ratlinig. I betraktande af dylika vastenbyggnaders ofantliga kostnad, tyckes det böra varit särdeles stora ändamål, hvilka betingat densammas uträtniog Resten af vallgrafven begränsar tvenne vackia parker, hvilkas strand icke — åtminstone i utseende — skulle vinna på den räta, stela linien. Insändarens bön till hrr stadsfullmäktige är derföre: skona resten af vallgrafven och — våra kassor. ——ö LL —ak