Göteborgsposten – 17 maj 1867, sida 2

P. S. Musik. Rär dagarne börja att förlängas, när atnarne äro klara och soliga, när man ändtligen börjar att skönja några spår till vårens annalkande, då vistas man hellre ute i det fria än stänger in sig i den qvafva konsertsalongen. Våren, den ärstid då den öfriga naturen uppvaknar till ett nytt lit, är artisternas saison morte, såvida nemligen icke deras namn eger så god klang, deras rykte är så stadgadt, deras konstnärlighet är så ocmotständligt tilldragande, att den till och med kommer den sörtjuste åhöraren att glömma naturens lockelser tör att hängifva sig åt konstens. Under sådana omständigheter kan man ätven under sommarens tropiska hetta i en teatereller konsertsalong svettas af värma och förtjusning, ja, till och med applådera ursinnigt, under det att man, för att begagna ett utiryck från prof. Holmgrens föreläsning, rantänder den ena brasan etter den andra inom sin egen kropp. Derhän kan entusiasmen drifva konstvännen! Vi besinna oss emellertid ännu knappas! vid våren, mycket mindro midt i sommaren, och lockelsorna i naturen äro derföre icke så särdeles farliga rivaler för konsertgifraren. ha dock nyligen hatt bevis på, att hvilka skälen än må vara, stämningen dock för närvarande, för att tala i aflärsstil, är temligen lau sör musikaliska tillställningar. Sä myc: ket angenämare var det dertöre, att fiuna ett hö get ansenligt auditorium, uppgående till 4 a 500 personer, församladt vid den konsert, sSom d:r Gustav Salter i går afton gaf i Elementaliroserkets måhända dock för pianc ensamt, i abustiskt hanseende, ej fullt lampnga lokal. D:r Sattore mångsidiga talang som cxekutör, hans beundransvärda finess i föredraget, äro numera så väl kända hos vär publik, att vi icke anse oss behölva uttömma oss i lolord, hvilka dock endast kunna bli ett svagt eko af dem, som egnats honom af vårt lands