Göteborgsposten – 17 maj 1867, sida 2

— Vi borde ha tagit dem när vi gingo upp. — Och lagningen, hvarmed skulle jag ha betalt den? Det är lätt för dig att säga: gör det och gör detta. Ge mig pengar och allt skall gå bra. — Pengar! Ivar skall jig taga dem? — Vet jag det, jag? Är det icko mannens sak, det? Tillkommer det icke dig att föda dia hustru och ditt barn. Ilan betraktade henne sorgset. — Denisc, mumlade han, jig vet väl al: du lider, mitt stackars barn, men jag är tillräckligt olyeslig för utt 10 er blekna båda två utan att du förebrär mig vårt elände. Han hade icke uttalat dessa ord förr än ans hustru gråtande kastade sig om hans hals. — Simon, utropade hon, jag har sårat dig; jag är en elak varelse, ett dumhufvud, en otacksam. Du gör allt hvad du kan och du har tjugu gånger mera mod in jag som åtminstone är frisk. Men jag älskar dig af hela mitt hjerta! ... förlåt mig att jag talade så häftigt; det är nerverna, ser du; eländet i linglen gör en orättvis och elak. — Jag har ingenting att förlåta dig, min stackars Denise, sade han omfamnande henne med hjertlighet; — du är så modig och hängifrven. Jag svär dig att kunde jag genom att droppe för droppe gifva mitt blod, förskaffer båda en lycklig existens ... — Jag vet det, jag vet det! afbröt hon. De omfamnade hvarandra ånyo. Den lilla som 804 blott till hälften ville också omfamna sina föräldrar oct hon börjado gråta medan hon såg dem gråta.