Göteborgsposten – 17 maj 1867, sida 1

De hace haft mera, men allt an än lbart, som fanns hos dem, hade småningom blifvit återtaget af mor Griboua lot, som dermed hade förskönat en annan kammare hvars hyresgäst betalade mera reguliert än den stackars bokhållaren. Vid infrädet föll Tournaire utmattad ned på en stol. Denise satte den lilla Isabelle på golfvet och skyndade till köket. — Det finns ingen ved, icke sannt? frågade Simon, om kände hyla i hjertat då han såg burnet skälfva. — Nej, svarade Denise. — Hura ha vi det mel kolhandlaren? — Vi iro skyldiga honom uio francs. IIan förolämpade mig sista gången. Simon försökte draga täcket af sängen för att der insvepa den lila, men han led så att han måste slippa det. — Låt mig sköta detta, sade Denise med en blandning af hältishet och omsorg. Och du, Simon, du fryser nog ochså? tillade hon sedan hon lindat täcket omkring Isabelle. Han hade låtit hufvulet sjunka mellan sina båda händer och hörde det icke. — Vi måste byta om skodon åt den lilla sade han en stund de:efter. D— Om du vill ge henne andra, ovnrade Denise med den kärfva tonen hos en qvinna af folket som lider och icke kan bryta ut. — Hvar äro de gamla? frågade han. j — Till lagning.